Politik utan ambition – hur Sverige tappar sin visionsförmåga

Politik är att vilja, påpekade en gång Olof Palme. Men denna grundtanke verkar idag ha försvunnit från det svenska politiska landskapet. När man betraktar situationen inför 2026 års val framträder en oroande bild av ett oppositionsparti – Palmes eget – som tycks sakna tydlig vision för framtidens Sverige.

Miljardrullningen till försvaret möter inget motstånd. När krigsmakten kräver mer resurser får allt annat ge vika. En kanon prioriteras framför ett sjukhem eller en skola. Samtidigt förblir landets gränser stängda, trots en åldrande befolkning och sjunkande födelsetal.

Förslaget att arbetslösa ska fylla behoven inom vården är helt orealistiskt. Hur skulle en byggjobbare snabbt kunna skolas om till att byta blöjor? En målare assistera vid operationer? Och vad händer när konjunkturen vänder?

Särskilt alarmerande är den politiska tystnaden kring klimatfrågan, vår tids kanske mest ödesdigra utmaning. Oppositionen kritiserar försiktigt regeringens bristande engagemang, men presenterar inga egna genomgripande initiativ. Motiveringen är talande: ”Det är inte en stor väljarfråga.” Med undantag för Miljöpartiet, vars namn redan signalerar prioriteringen, tycks alla partier vara överens.

Men borde inte politiker kunna påverka opinionen snarare än att bara följa den? En gång i tiden, när folkhemmet byggdes, fanns en stark ambition att få människor att föreställa sig möjliga vägar till ett bättre samhälle. Tänk på alla djärva reformer som genomfördes: 8 timmars arbetsdag, betald semester, jämlik sjukvård, bättre villkor för kvinnor, kommunal barnomsorg.

Våra spontana föreställningar om ett annat samhälle är vanligtvis diffusa. Vi vill ha det bättre, men hur? Vi vill undvika faror, men hur? Vad måste vi försaka för att uppnå det ena eller det andra? Är det inte politikernas uppgift att tänka långsiktigt, bortom nästa opinionsundersökning?

Dagens politiker är besatta av opinionsundersökningar. Partiernas kanslier följer siffrornas svängningar med andlöst intresse, med sikte på nästa val. Men det är något helt annat att låta dessa opinionens skuggspel styra den långsiktiga politiken.

Klimatförändringarna är ett tydligt exempel. De är inte bara påtagliga utan redan ödesdigra i många fall. Vägar och järnvägar i Ångermanland rasar efter oavbrutna störtregn. I mer utsatta länder dör människor av värme, översvämningar och torka.

Botemedlen är välkända. Framför allt måste oljan fasas ut. Problemet är att oljan är nödvändig för många makthavares makt och rikedomar – i Ryssland, Iran och Venezuela, men också i USA och Norge. Även i Sverige, utan egen olja, har ledande politiker svårt att säga nej till den.

Samtidigt blir vanliga människor glada över billigare bensin. Bidrog inte löftet om sänkta priser vid pumpen till Tidöpartiernas seger 2022? Men samma människor är uppriktigt oroliga för klimatet och efterlyser politiska initiativ. Opinionsundersökningar visar tydligt: på kort sikt uppskattas billig bensin, på lång sikt efterfrågas kraftfulla åtgärder för kommande generationers skull.

Kortsiktiga politiker väljer den korta sikten. I dagens läge kan det verka rationellt – valet öppnar en framtid på fyra år, inte ett sekel. Men varför måste det vara så? För hundra eller femtio år sedan byggde politiker samhällen med långsiktig vision, utan att stryka väljarna medhårs.

Sociologen Johan Alfonssons bok ”Vad hände med arbetarklassen?” avslöjar ytterligare en politisk villfarelse. Bland politiker finns en inbiten föreställning om att medelklassen får det allt sämre och snart liknar arbetarklassen. Alfonsson visar med tydliga data att detta är felaktigt. Det är arbetarna som hamnar på efterkälken, och avståndet till medelklassen ökar. I kristider blir detta särskilt påtagligt.

Alla mätningar missgynnar arbetarklassen. Till och med skillnaden i livslängd mellan tjänstemän och arbetare har ökat drastiskt. Samtidigt svävar de riktigt rika, de stora kapitalägarna, högt ovanför alla andra.

Detta borde vara en situation som får socialister att sjuda av handlingskraft. Men istället stirrar man sig blind på att kampen om regeringsmakten avgörs av medelklassens röster. Regeringsmakten är viktig, ja, men måste man acceptera den rådande spelplanen? Kanske kan den förändras?

Vid sidan av klimat och miljö är politikens mest angelägna fråga den snabbt växande ojämlikheten. Vissa åtgärder förefaller nödvändiga, exempelvis en progressiv förmögenhetsskatt. Det kan verka politiskt omöjligt idag, men dagens situation får inte vara måttstocken för all politik.

För hundra år sedan var de ekonomiska skillnaderna också enorma. Under flera decennier minskade de. Nu har de ökat igen under mer än 40 år. Politiken har blivit mer maktlös i vår tid. Men måste det vara så?