Olafur Eliasson återvänder till Stockholm med nya verk och djupa reflektioner

– Jag var faktiskt i Stockholm första gången 1985, som domare för nordiska mästerskapen i breakdance, berättar Olafur Eliasson när vi inleder vårt videosamtal.

Den dansk-isländske konstnären tackar sällan ja till intervjuer, men när han nu gör ett undantag visar det sig att min oro för en svår och kortfattad intervjuperson var helt obefogad. Eliasson är öppen, reflekterande och tar oss på oväntade omvägar långt innan den första frågan ens är ställd.

Som en av samtidskonstens mest uppmärksammade namn har Eliasson under mer än tre decennier ställt ut på de största konstinstitutionerna världen över. Från sina studios – den största i Berlin – arbetar han med allt från skulptur och måleri till fotografi, film, installationer och arkitekturprojekt. Många av hans verk kännetecknas av en stark interaktion med omgivningen, och flera är kända för sina omslutande, nästan meditativa upplevelser.

Denna gång handlar intervjun främst om de mindre verk som Eliasson ska ställa ut på konstmässan Market art fair i Stockholm med sitt isländska galleri i8 – verk som får sin premiärvisning just här. Men innan vi når dit tar samtalet en oväntad vändning mot barndomen.

Eliasson berättar om sina föräldrar som skilde sig när han var liten och hur han växte upp i Danmark med sin mamma medan pappan, som var både kock och konstnär, bodde kvar på Island. Hans pappa brukade skicka färgpennor och papper till sonen, som i sin tur skickade tillbaka teckningar gjorda på det sätt som fadern uppskattade.

– Jag ville prestera inför min pappa, vilket skapade en känsla av att kärlek kan vara villkorad. Jag har lagt ett antal tusenlappar på terapi genom åren för att reda ut det där känslomässiga traumat. Men det gjorde mig i alla fall exceptionellt bra på att teckna.

Det är tio år sedan Olafur Eliasson senast ställde ut på Market art fair och lika länge sedan hans omfattande utställning ”Verklighetsmaskiner” upptog större delen av Moderna museet i Stockholm.

– Jag älskar att ställa ut i Sverige. Några av mina bästa vänner är därifrån och mina verk finns i flera svenska samlingar, säger han varmt.

De nya verken som visas på mässan liknar sådant han gjort tidigare, men denna gång har han arbetat med ett nytt material – en alkoholbaserad bläcksort som ger exceptionellt intensiva och nyansrika färger. I enlighet med Eliassons konstnärliga praktik kretsar mycket kring färg, ljus, perception och flyktighet. Flera av verken återger regnbågens färger och vissa har inspirerats av linsreflexer – de ljusringar som uppstår när en kamera riktas mot solen.

För en serie verk har konstnären varje dag under en månads tid hällt färg på en hög med pappersark. Färgen har med tiden trängt ner genom lagren och verken dokumenterar denna färgmigration. På varje ark har han sedan lagt handblåsta glasrutor med cirkulära öppningar som ramar in de centrala färgområdena.

– Det blir som en drömlik version av Hilma af Klint; små betraktelser över hur färg försöker hitta sin plats i kosmos, förklarar han.

En större skulptur, uppbyggd av stapelbara moduler, är tillverkad av zink som har extraherats direkt ur luften.

– Jag har alltid intresserat mig för mellanrum, tomhet och det osynliga. Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder ”ingenting är aldrig ingenting”, och i den här skulpturen har jag gjort något osynligt synligt, kan man säga.

Skulpturen bär tydliga spår av Eliassons långvariga fascination för matematik och geometri, ett intresse som visar sig ha oväntat ursprung i hans tidiga danskarriär. Han förklarar att allt han gör främst grundar sig i ett djupt intresse för psykologi och mänsklig erfarenhet – för rumsuppfattning, förnimmelse, perception och hur vi väljer att se och tolka världen.

– Jag har tittat mycket på hur olika naturfenomen har sin grund i geometriska former – sfärer, koner, hexagoner, kvasikristaller. Naturen organiserar sina utrymmen på fantastiska sätt som vi människor kan lära mycket av. Mitt intresse för geometri är egentligen kopplat till en kritik av moderniteten och den moderna förståelsen av skapande.

Som tonåring dansade Eliasson på torg och gator, vilket utvecklade hans intresse för rumsliga upplevelser och kroppslighet – perspektiv som fortfarande präglar hans konstnärskap.

Naturen är också ständigt närvarande i hans konst. På Market art fair kommer detta till uttryck genom element som sol, luft och en stor vrakvedsstock lutad mot en vägg, målad i regnbågens alla färger. Tiden han tillbringade med sin pappa på Island gjorde vatten, dimma, ljus och väder till självklara beståndsdelar i hans konstnärliga uttryck. Eliasson menar att naturen skapar en naturlig kontakt med betraktaren – något som alltid står i centrum för hans konst.

– Jag tror att en författare arbetar på liknande sätt, med läsaren hela tiden närvarande i sinnet. Sedan handlar det naturligtvis inte om en enskild betraktare, olika betraktare bär med sig olika erfarenheter som påverkar var och ens personliga upplevelse.

Under decennier har klimat- och miljöfrågor utgjort en central del av Eliassons konstnärskap. På frågan om det är annorlunda att arbeta med dessa frågor idag, när ämnet blivit så politiserat, pausar han innan han svarar att vi ständigt måste förändra oss själva för att kunna möta framtiden på bästa sätt.

– Det har jag lärt mig av Mary Robinson, Irlands tidigare president och en fantastisk miljökämpe. Men i dag verkar varken politiker eller allmänhet vilja luta sig in i framtiden. Vi lever snarare i en tid av förnekelse, med en växande känsla av hjälplöshet och hopplöshet.

Han berättar om sin vän, den svenska miljöforskaren Johan Rockström, som inte bor långt från Eliassons studio i Berlin.

– Johan berättade nyligen att han lägger mer pengar på att hantera alla som försöker bevisa att det han säger är fel, än han lägger på sin egen forskning. Det finns inom fossilindustrin alltså en lobby som jobbar så hårt för att motverka budskap om klimatkrisen att forskare knappt har råd att forska längre. Det är så sorgligt.

Eliasson nämner klimatpsykologen Steffi Bednarek, som menar att människans alltmer distanserade förhållande till naturen har traumatiserat oss kollektivt.

– I tusentals år var vi jägare, fiskare och jordbrukare och lärde oss att leva med och läsa naturen. Moderniteten drog oss bort från detta: vi behöver inte känna något inför naturen längre och vi förstår den inte. Enligt Bednarek lever vi i en tid och kultur präglad av splittring och färre gemensamma sammanhang, och många av oss känner av en sorts obearbetad ekologisk och kollektiv sorg – ett trauma som vi hanterar genom skam och ignorans.

När intervjutiden närmar sig sitt slut hinner vi med en sista fråga om huruvida konstnärer har ett ansvar att lyfta brännande samhällsfrågor. Eliasson svarar att kultur är det civila samhällets möjlighet att känna av hur vi egentligen mår.

– Kultur är det mest hälsogenererande verktyget vi har eftersom skapande inte kommer ur pengar. Kultur är helt fundamentalt för samhället. Det är där vi kan lufta våra olikheter och fortfarande vara vänner.