På en badstrand låter skratten från uppblåsbara dinosaurier, och medelålders människor hoppar runt i färggranna badkläder som om de vore barn igen. Glassar med strösselmix och drycker med miniparasoller hör till den standardiserade sommaridyllen. Men vad händer egentligen när vuxna människor tar på sig badbyxor och beter sig som barn? Och finns det alternativ till den kommersiella strandkulturen?

I en kultur där spontanitet och lekfullhet betraktas som positiva egenskaper blir badstranden en plats där vanliga sociala normer tillfälligt upphävs. Det som i andra sammanhang skulle uppfattas som barnsligt beteende får här plötsligt betraktas som befriande och livskraftigt. Men enligt kritiker bör även lekfullheten genomgå någon form av mognad för att inte stagnera i vad som uppfattas som idioti.

För den som inte trivs med den gängse strandkulturen finns andra alternativ. Djupa sjöar i Stockholms skärgård erbjuder en helt annan typ av badupplevelse, långt från folksamlingarna och det kommersiella kalaset. Här handlar det inte om att lata sig på en strandhandduk eller plaska omkring med uppblåsbara djur, utan om att faktiskt simma.

En sådan sjö saknar traditionell sandstrand. Istället måste badaren klättra ner för algklädda badstegar eller kliva direkt från klipporna. Här finns ingen grund bottne där man kan vada ut, bara djupt vatten där de långa vattenväxterna slingrar sig runt benen som levande varelser.

## Mötet med den undre världen

Under vattenytan finns en helt annan värld som sällan syns från land. När man simmar ut och lägger sig på rygg för att flyta kan man se molnen passera mot den blå himlen. Men under kroppen finns djupet – vattenväxternas rike och den mörka bottnen där olika varelser lever sina liv.

I svenska insjöar lever bland annat bävrar, som på senare år har blivit allt vanligare i Stockholms närhet. Till skillnad från uttrar, som gärna leker och plaskar i vattnet, är bävern en effektiv och fokuserad varelse. Den simmar spikrakt med tydligt mål och saknar helt intresse för att roa sig. När den känner sig hotad kan den slå kraftfullt med sin platta svans mot vattenytan, vilket låter som ett pistolskott. I värsta fall kan en irriterad bäver även bita, vilket rapporterades från Årstaviken i Stockholm för några år sedan.

Förutom bävrar finns det gott om fisk i sjöarna. Mörtar, abborrar och gäddor är vanliga arter, liksom den mer tillbakadragna sutaren. Sutaren är en bottenfisk som tillbringar största delen av sin tid med att söka föda i leran och sedimenten på sjöbotten. Med sina röda ögon och mässingsglänsande fjäll ser den ut att vara vacker, men vid närmare betraktande visar sig glansen vara ett lager slem.

## En annan typ av samvaro

Filosofen Jonna Bornemark har i sin bok ”Vrida världen. De levande” beskrivit hur hon under många somrar har lärt känna ett stim mörtar och utvecklat en form av ömsesidig kommunikation med dem. Detta väcker frågor om hur människor kan relatera till andra arter utan att automatiskt vilja döda eller kontrollera dem.

Traditionellt har fiske varit den dominerande formen för människans interaktion med sjöarnas invånare. Att dra upp öringar ur fjällsjöar, träda daggmaskar på krokar och knäcka nacken på fångsten har under lång tid varit en självklar del av den svenska sommartraditionen. Men det finns alternativa sätt att förhålla sig till vattnets varelser.

Den franska filosofen Jacques Derrida myntade begreppet ”Mitgehen” för att beskriva en typ av relation där man sysselsätter sig med sina egna aktiviteter samtidigt som man har en lågintensiv uppmärksamhet på varandra. Inom autismkulturen kallas detta att ”parallella” – att vara tillsammans utan att nödvändigtvis interagera direkt.

## Acceptans genom distans

När man simmar i en djup sjö kan man tänka sig att ens skugga når ända ner till botten när solen står som högst. På så vis skapas en sorts kontakt med de varelser som lever där nere, trots att man aldrig kommer att vidröra varandra fysiskt eller förstå varandras världar.

Den brittiska författaren Jenny Diski beskrev i sin bok ”Allt jag inte vet om djur” hur hon besökte en pingvinkoloni i Antarktis. När pingvinerna vankade rakt emot henne, gjorde små girar runt hennes ben och sedan fortsatte som om hon inte fanns, upplevde hon det som ”en obeskrivlig ära”. Att bli ignorerad av djur på deras eget territorium representerar enligt Diski den högsta formen av acceptans och respekt.

Detta perspektiv står i stark kontrast till den vanliga strandkulturens antropocentriska fokus, där naturen framför allt ska tjäna människans behov av rekreation och underhållning. I den djupa sjön kan istället en annan överenskommelse träffas: vi har ingen avsikt att skada varandra, och det räcker.

Medan de kommersiella badstränderna fortsätter att locka med sina uppblåsbara leksaker och söta drycker, finns det alltså alternativ för den som söker en annan typ av vattenupplevelse. En upplevelse där respekten för naturens egna invånare väger tyngre än behovet av kontroll och underhållning, och där samvaron med andra arter kan ske på deras villkor snarare än våra egna.