Agneta Stark: I kören tjyvandas jag i takt med mina vänner

I en tid när digitala relationer blir allt vanligare framstår de långvariga vänskaperna som en särskild skatt. De utgör en röd tråd genom livets skiftande faser och blir ofta mer värdefulla med åren. Detta är något som blir tydligt när man reflekterar över vad som egentligen skapar och upprätthåller dessa band mellan människor.

Långvariga vänskaper uppstår genom ett enkelt men ofta förbisett faktum: de upphör inte. De fortsätter att existera medan livet pågår runt omkring. Dessa relationer växer fram ur gemensamma upplevelser och projekt, och utvecklas till konstanta inslag i tillvaron, något att luta sig mot när allt annat förändras.

För många blir dessa vänskaper ett slags följeslagare genom livets alla skeden – från studieåren till familjebildning, genom skilsmässor, dödsfall, karriärbyten och utlandsvistelser. Vännerna delar kulturupplevelser, sjukdomsperioder, framgångar och vardagliga bestyr som trädgårdsskötsel eller bokprojekt.

Körmusik kan utgöra en särskilt stark grund för långvarig vänskap. Att träffas varje tisdag kväll, år efter år i decennier, skapar en särskild gemenskap. Körmedlemmar kommer och går, men några kan sjunga tillsammans i över 50 år. Man lär känna varandras röster så intimt att man kan höra skiftningar och förändringar över tiden – en baryton som mörknar med åldern, man vet exakt var i musikstycket en medsjungande vän behöver ta ett andetag.

”Jag kan ännu som ett kvarvarande skimmer höra den ljusa baryton som en gång fanns när en vän ännu inte fyllt 30,” beskriver en erfaren körsångare. Denna djupa kännedom om varandra skapar ibland komiska situationer, som när vänner anpassar sin andning efter varandra och slutligen snappar efter luft exakt samtidigt.

Inspelningssessioner kan bli minnesrika gemensamma upplevelser. En kör som för femtio år sedan skulle spela in Carl Jonas Love Almqvists trestämmiga ”Loys” i en iskall kyrka minns fortfarande tydligt utmaningarna: värmeelementen som måste stängas av för att inte störa inspelningen, vintersovande flugor som vaknade av värmen, och överhörda flygplan som passerade just när tagningen skulle börja. Trots kylan och frustrationen strävade sångarna tillsammans mot den ”ljusa och lätta precision” som den spröda musiken krävde.

Tolkningsdiskussioner under körrepetitioner blir särskilda äventyr. Hur ska man egentligen översätta Federico García Lorcas poetiska bilder? Ska det vara ”O, varma skärp” eller ”O, heta bälte”? Vad betyder det egentligen när poeten skriver att ”bananen vill vara en manet”? I musiken uppstår också fysiska kopplingar mellan sångarna – hur man lutar sin ton mot en annans, hur man finjusterar klangen för att skärpa en dissonans, något som kan kännas som ”en fysisk njutning mellan skulderbladen”.

En utmaning för dessa musikbaserade vänskaper är att röstklang och gehör måste vårdas väl. Med stigande ålder blir det allt mer krävande att bibehålla röstens kvalitet, vilket kan bli ett orosmoment.

Vänskapens långa och förtroliga samtal utgör själva kärnan i dessa relationer. Samtalen kan pågå under monotona resor, under korta pauser, eller återupptas efter år av uppehåll. De behöver inte alltid vara lysande intressanta – att bara finnas där för varandra är tillräckligt.

Under pandemin hittade vänner nya sätt att umgås. Matlagsvänner fikade via videokonferens och bytte recept. Grannar utsåg sig till varandras familjer för att kunna fortsätta äta middag tillsammans, då familjemedlemmar tilläts träffas även under isoleringen.

Mat spelar ofta en central roll i vänskapsritualer. Det kan handla om soppmästare som presenterar nya variationer, den årliga rabarberpajceremonin när den första rabarbern skördas, eller vännen som kreativt använder osthyveln till allt från morotsskalning till tårtservering.

När man blickar framåt är det med vetskapen att vänskaper kommer att ta slut, på ett eller annat sätt. Men tills dess kan man, som Almqvist skrev: ”Om så det skulle hända att ingen talar till mig alls; vart skall jag då mig vända, vafalls? Jag då skall tala till-mig-själv, och jag skall sjunga-för-mig-själv, och jag skall dansa-med-mig-själv en vals.”

Trösten ligger i att ha övat tillsammans med andra i mer än ett halvt sekel – man har lärt sig hur man gör och kan därför möta framtiden med tillförsikt.