Muskismen: En filosofi som formar framtiden

I augusti 2020 klev Elon Musk upp på en scen i Fremont, Kalifornien, iklädd svart skinnjacka. Intill honom stod tre inhägnader med halm på golvet. I en av dem rörde sig grisen Gertrude, vars tryne vid varje kontakt med marken orsakade elektriska ljud genom högtalarna – blipp-bloop-bleep.

”Ljuden ni hör är realtidssignaler från Neuralinken i Gerties huvud”, förklarade Musk för den applåderande publiken. Grisen hade burit hjärnimplantatet i två månader.

Detta ögonblick var inte bara en teknisk demonstration utan representerar en röd tråd i Musks vision, enligt historikerna Quinn Slobodian och Ben Tarnoff i deras bok ”Muskism. A guide for the perplexed”. Idén att koppla samman nervsystem och maskin har fascinerat Musk sedan barndomen.

Författarna tar oss tillbaka till Sydafrika 1986, där den unge Musk satt framför TV:n och följde den japansk-amerikanska serien ”Robotech” om ett utomjordiskt rymdskepp vars teknologi människorna använder för att skapa transformerbara stridsflygplan. Serien, som blev populär i den isolerade etnostaten där teknologiska drömmar om skydd från en fientlig omvärld frodades, påverkade det mobbade mattesnillet djupt.

I serien blir piloten ett med maskinen – ett koncept som Musk själv skulle återkalla decennier senare när han presenterade sina planer för hjärnimplantat med orden: ”Det är dags att bygga en mecha.”

För Slobodian och Tarnoff är detta mer än en excentrisk pojkrumsfantasi – det är ett helt produktionssätt. De argumenterar för att ”muskismen” utgör ett operativsystem för vårt århundrade, ett sätt att organisera samhället likt fordismen under 1900-talet, där teknik, stat och social reproduktion binds samman i en helhet.

Tesla, SpaceX, Neuralink och X är enligt författarna inte separata företag utan delar av ett integrerat system där batterier, raketer, satelliter, artificiell intelligens och hjärnimplantat sammankopplas under ledning av Musk, som numera officiellt titulerar sig ”technoking” snarare än vd.

Boken jämför återkommande denna vision med filosofen Thomas Hobbes Leviathan: staten som en kropp sammansatt av sina undersåtar. I Musks version består kroppen av fabriker, servrar, fordon och satelliter – ett teknologiskt nätverk med honom själv som samordnande centrum.

Hans aktivitet på sociala medier, som ofta avfärdas som impulsiv eller droginspirerad, framställs i boken som medvetna stresstester av systemet. ”Kan jag styra hela världsekonomin?” Enskilda inlägg om Tesla eller kryptovalutan Dogecoin kan få kurser att röra sig i realtid, vilket omvandlar uppmärksamhet till en handelsvara.

En annan central aspekt i Musks tänkande är demografin. Han uttrycker regelbundet oro för ”befolkningskollaps”, trots att globala prognoser pekar mot cirka tio miljarder människor runt år 2080. Hans oro är dock selektiv och fokuserar på ”vita människor” som en ”snabbt minskande minoritet” och ”låga födelsetal” som ”det största hotet mot västvärlden”.

Författarna placerar dessa uttalanden i ett historiskt sammanhang och drar paralleller till retoriken i apartheidtidens Sydafrika, där man talade om att bli ”översvämmad” och om att vinna en ”kapplöpning i barnafödande” – en logik som återkommer när Musk varnar för ett ”folkmord mot vita”.

Till skillnad från tidigare epoker finns idag nya verktyg för fortplantning. Musk umgås med ”pro-natalister” som Simone och Malcolm Collins, som förespråkar artificiella livmödrar för reproduktion i industriell skala. I ett textmeddelande har Musk själv skrivit att mänskligheten måste nå ”legionnivå före apokalypsen”, och att detta kommer att kräva surrogatmödraskap.

Musk omsätter dessa idéer i praktiken genom institutioner. På SpaceX grundade han skolan Ad Astra, som blivit startpunkten för ett kluster av utbildningsinstitutioner kopplade till hans företag. Han har också, likt Henry Ford före honom, byggt en hel stad – Starbase i Texas – där fabriker, skolor och familjer organiseras kring företagsledaren i vad som beskrivs som ”enklavkapitalism”.

Trots bokens kritiska ton identifierar författarna en progressiv potential hos Musk, som faktiskt visat att elbilar kan produceras i stor skala. I en av de fyra möjliga framtider som boken skisserar återvänder han till denna roll för att bidra till en avkarboniserad ekonomi.

Den mest oroväckande framtidsvisionen är ”muskismen som samhällssystem”: där födelsetalen kopplas till civilisationens överlevnad, teknologin används för att framställa ”rätt” barn, och övervakningen ökar. I ett sådant scenario skulle AI identifiera människor på gatan, flagga avvikelser och utlösa ingripanden i realtid, medan staten reduceras till ett gränssnitt ”begripligt för algoritmer”.

Med den företagsstruktur som vuxit fram sedan 1980-talet, där grundare och ägare tillåts närmast obegränsad makt över sina bolag, och med en ojämlikhet så extrem att det talas om ”teknikfeodalism”, har tech-miljardärer som Musk, Zuckerberg och Bezos fått möjlighet att förverkliga sina barndomsdrömmar – med konsekvenser för oss alla.