Harry Dickinsons regidebut ”Urchin” är fränt poetisk

Storbritanniens gator ses med nya ögon i gripande filmdebut

I den brittiska filmen ”Urchin” möter publiken en komplex och rå skildring av hemlöshet genom huvudkaraktären Mike, en ung man som balanserar på samhällets yttersta kant. Frank Dillane, tidigare känd från ”Harry Potter” och ”Fear the Walking Dead”, levererar en enastående porträttering av den trasige Mike som överlevt genom att tigga, stjäla och bedra sin omgivning.

Filmtiteln ”Urchin” spelar skickligt med ordets dubbla betydelse – både den taggiga sjöborren som lever i havets klippskrevor och gatubarn (”street urchins”), båda vackra på avstånd men farliga att komma för nära. Denna metafor genomsyrar hela filmens berättelse och visuella språk.

Trots sitt hårda skal och destruktiva beteende finns det fortfarande något levande i Mike. Med rätt klädsel och hållning kan han nästan uppfattas som en charmig rebell, kanske en musiker som fastnat i ett tillfälligt uppror men som snart kommer att återvända till samhället. Detta är dock en fasad som ständigt hotar att rämna.

Efter en fängelsevistelse försöker Mike faktiskt ta sig tillbaka in i samhällssystemet. Han placeras i ett avskalat halvvägsboende där självhjälpskassetter spelas i bakgrunden. Han får till och med anställning på en lunchrestaurang, upplever en glädjefylld kväll med karaoke tillsammans med sina nya kollegor och inleder en relation med en bohemisk kvinna som bor i en husvagn vid havet. Men det dröjer inte länge förrän hans destruktiva sida återigen tar överhanden.

Filmen är regisserad av Harris Dickinson, främst känd som skådespelare, som här gör en imponerande regidebut. Tillsammans med fotografen José Deshaies skapar han en värld som är både rå och poetisk. Filmens styrka ligger i hur den undviker både offerromantik och cynism – två fallgropar som annars är vanliga när filmskapare försöker skildra människor i utsatthet.

”Urchin” bär tydliga spår av influenser från filmskapare som Ken Loach, John Cassavetes, Danny Boyle, Michel Gondry och bröderna Safdie, men lyckas ändå skapa något unikt och egensinningt. Dickinson balanserar skickligt mellan det brutalt realistiska och det vackert drömska för att berätta Mikes historia.

En särskilt träffande scen utspelar sig på ett konstgalleri, dit Mikes flickvän tar med honom. Sekvensen utmanar effektivt föreställningen om konst som en frälsare för trasiga själar och visar istället på konstens komplexa relation till utanförskap och social utsatthet.

Det som gör ”Urchin” särskilt intressant är hur filmen belyser det tunna skiktet som skiljer subkultur, konstnärlig kreativitet och fullständig undergång. Många filmer om utsatthet missar denna nyans, men här ligger den i fokus och ger en djupare dimension till berättelsen.

Frank Dillanes insats kan inte överskattas – han fångar alla nyanser av en människa som både är offer och förövare, vacker och frånstötande, intelligent och självdestruktiv. Hans tolkning av Mike förmedlar det skimrande men farliga hos en människa som aldrig riktigt passar in i samhällets strukturer.

För Dickinson markerar filmen en övertygande debut bakom kameran, men för Dillane representerar ”Urchin” ett kometgenombrott som skådespelare. Hans prestation placerar honom i samma kategori som skådespelare som tidigare skapat minnesvärda porträtt av människor i samhällets marginaler.

Filmen ansluter sig till en tradition av viktiga europeiska filmer om utanförskap, som Agnes Vardas ”Vagabond” (1985), Leos Carax ”De älskande på Pont-Neuf” (1991) och Mike Leighs ”Naked” (1993). Men ”Urchin” känns samtidigt helt modern i sitt anslag och relevans för dagens Storbritannien, där klyftan mellan de som har och de som står utanför växer sig allt större.

Med ett bildspråk som är både konkret och poetiskt, en historia som är både personlig och allmängiltig, erbjuder ”Urchin” en sällsynt inblick i ett liv som de flesta av oss passerar utan att egentligen se. Filmen tvingar oss att stanna upp och betrakta de mänskliga konsekvenserna av ett samhälle där allt fler faller mellan stolarna.