Strax före sin 54-årsdag skriver en skribent i Dagens Nyheter att hen trodde att känslan av ungdom skulle vara längre. I stället är tillvaron mer som att vara ”gäst hos verkligheten”, där samtiden bjuder på nya utmaningar varje dag. Texten är ett kåseri, men de ämnen som dyker upp – självledarskap, breathwork, ”wifemaxxing”, mewing och hundkurser – är igenkännbara inslag i en bredare samhällsdebatt om prestation och självförbättring.

På jobbet handlar det numera om självledarskap och kompetensutveckling inom breathwork. Skribenten konstaterar att hen trodde att det gick att andas och arbeta samtidigt, men att så tydligen inte var fallet. Breathwork har under senare år tagit sig in på allt fler svenska arbetsplatser som en metod för stresshantering och återhämtning. Metoden har rötter i andningsövningar och meditation, men presenteras i dag ofta som ett ledarskapsverktyg. Den globala marknaden för personlig utveckling och välbefinnande växer samtidigt snabbt, med allt från mobilappar till retreats.

Utanför jobbet är idealet att ”maxxa sig” – att optimera sin tillvaro och sig själv. Uttrycket kommer från internetkulturer där människor diskuterar allt från utseende till karriär i termer av maximala värden. ”Wifemaxxing” går ut på att höja sitt värde som partner, medan ”mewing” handlar om att pressa tungan mot gommen för att förändra käklinjen. Mewing är uppkallat efter den brittiske tandläkaren John Mew och har fått stor spridning på sociala medier. Forskning som stödjer tekniken saknas, och flera tandläkare har varnat för att metoden bygger mer på myter än på beprövad medicin.

Även hunden har dragits in i prestationskulturen. Skribentens hund beskrivs som extremt dålig på självledarskap och oförmögen att förstå att den måste maxxa sig. För att råda bot på detta har de gått en kurs tillsammans. Där lärde de sig positiv förstärkning och inkallning – det senare främst till nytta för människans del. Men det viktigaste som kom ur kursen var begreppet berikning, eller ”hundmaxxing” som skribenten själv uttrycker det.

Inom hundträning handlar berikning om att ge hunden utlopp för sina medfödda beteenden, som att nosa, gnaga och utforska. Det handlar alltså inte i första hand om lydnad, utan om att låta hunden vara hund. Berikning är ett väletablerat begrepp inom djurvälfärd och har länge använts i djurparker för att motverka stress och tristess. Allt fler hundägare uppmuntras att tänka på samma sätt i vardagen, till exempel genom aktiveringsleksaker, spårning eller nya doftmiljöer. Forskning visar att hjärnan stimuleras och att djuren blir lugnare och tryggare när de får använda sina naturliga instinkter.

Trots alla övningar på kursen visar det sig att skribentens hund föredrar en betydligt stillsammare form av berikning: att ligga och sova i knät. Det övar de på så mycket som möjligt. Efter kursen har skribenten börjat fundera på om samma logik kan överföras till människor. Kan berikning i form av soffkaffe – beskrivet som ett naturligt tillstånd – räknas som en slags självledarskap? Den frågan ska tas upp på nästa utvecklingssamtal.

Det personliga utvecklingsidealet har under lång tid trängt in i allt fler delar av livet. Arbetsplatser vill se ständig kompetensutveckling, relationer ska underhållas och maximeras, kroppen ska formas och till och med hunden ska aktiveras på ett meningsfullt sätt. Parallellt har en motrörelse vuxit fram. Psykologer och arbetslivsforskare har pekat på riskerna med en kultur där allt ska optimeras: stress, utmattning och en känsla av att aldrig räcka till. Var gränsen går mellan hälsosam utveckling och ständigt otillräcklighet är en fråga som fler ställer sig – inte minst den som fyller 54 och gärna skulle vilja vara kvar i känslan av att fortfarande vara ung.

Dela.

11 kommentarer

Leave A Reply

Exit mobile version