Sverige och fem andra länder hotar att blockera EU:s budget om inte utgifterna skärs ner kraftigt.

Sverige är ett av sex EU-länder som hotar att stoppa unionens nästa långtidsbudget. Gruppen kräver att hundratals miljarder euro stryks ur förslaget innan de kan tänka sig att ge sitt godkännande. Det handlar om en av de mest låsta budgetkonflikterna i EU:s historia, med en tydlig splittring mellan länder i norr och söder.

De sex länderna är Sverige, Danmark, Finland, Österrike, Nederländerna och Tyskland. Gruppen brukar kallas de sparsamma länderna i Bryssel. Gemensamt för dem är att de är nettointressenter, det vill säga att de bidrar mer till EU-budgeten än de får tillbaka i form av jordbruksstöd, forskningsanslag och regionala investeringar. Deras motstånd gäller både den ordinarie fleråriga budgetramen och den särskilda återhämtningsfonden, som skapades för att stötta Europa efter coronapandemin.

Förslaget som ligger på bordet omfattar tillsammans över 1 800 miljarder euro. Det är den största budgeten i EU:s historia. Av detta utgörs merparten av den gemensamma budgetramen, medan resten är den tillfälliga återhämtningsfonden. De sex länderna menar att summan är orealistisk och att EU måste anpassa sina ambitioner till vad medlemsländerna faktiskt är beredda att betala. Enligt uppgift handlar kravet om nedskärningar i storleksordningen flera hundra miljarder euro.

Sverige har länge intagit en restriktiv hållning i EU:s budgetfrågor. Tillsammans med likasinnade länder har man drivit kravet att unionens utgifter ska hållas nära 1 procent av medlemsländernas samlade BNI. Det har skapat en skarp konflikt med framför allt länder i södra Europa, som vill se en utökad gemensam budget med större utrymme för investeringar och omfördelning.

Återhämtningsfonden är den enskilt mest känsliga frågan. De sex länderna har krävt att en betydande del av fonden ska betalas ut som lån snarare än bidrag. Italien och Spanien, som var bland de länder som drabbades hårdast av pandemin, har räknat med att få stora summor i direkta bidrag. Om de pengarna stryks eller omvandlas till lån skulle det få direkta konsekvenser för deras offentliga finanser och investeringsplaner. Det är därför förhandlingarna betraktas som avgörande.

Tysklands roll i gruppen är central. Som unionens största ekonomi och nettofinansiär bär Tyskland en stor del av bördan för gemensamma satsningar. Samtidigt vill Tyskland bevara förtroendet hos skattebetalarna och hos det tyska finansdepartementet, som traditionellt är skeptiskt till stora EU-anslag. Även Nederländerna har profilerat sig som en av de hårdaste rösterna. Premiärminister Mark Rutte har flera gånger sagt att länder med svag statsfinansiell kontroll inte ska belönas med gemensamma pengar. Den hållningen delas av Österrike, där regeringen har drivit en strikt budgetlinje i både nationell och europeisk politik.

Bakom konflikten ligger en djupare fråga om vad EU ska vara. Å ena sidan finns de länder som vill se ett snävare EU med fokus på kärnuppgifter som inre marknad, migration, klimat och säkerhet. Å andra sidan finns en grupp länder som vill använda EU-budgeten som ett verktyg för att jämna ut skillnader mellan medlemsländerna. Pandemin har förstärkt dessa motsättningar. Den har visat att EU:s medlemmar är beroende av varandra, men också att de har olika uppfattningar om hur kostnaderna för gemensamma projekt ska fördelas.

Finansmarknaderna följer förhandlingarna med stor uppmärksamhet. En stor del av återhämtningsfonden ska finansieras genom att EU-kommissionen lånar upp pengar på de internationella kapitalmarknaderna. Det kräver att investerare känner förtroende för EU:s förmåga att hantera pengarna. En budget som faller samman skulle sända signaler om att unionen inte klarar av att fatta gemensamma beslut i kris. Det skulle i förlängningen kunna påverka kreditbedömningen av flera medlemsländer och göra det dyrare för både EU och dess medlemsstater att låna.

Förhandlingarna väntas bli utdragna. Tidigare möten har slutat utan genombrott, och de sex länderna har hittills visat få tecken på att ge vika. Om inget görs kan nästa långtidsbudget försenas, vilket i sin tur skulle skjuta upp viktiga program för forskning, infrastruktur, klimat och digitalisering. För Sveriges del innebär ställningstagandet en balansgång mellan att försvara svenska skatteintressen och att framstå som konstruktiv i EU-samarbetet. Frågan lär fortsätta att prägla EU-politiken under lång tid framöver.