Allan Friis säregna konst är en smärre sensation

En omfattande retrospektiv utställning av den föga uppmärksammade konstnären Allan Friis visas nu på Fabriken i Bästekille utanför Kivik. Utställningen ”Tillbakablick” spänner över mer än sju decennier av konstnärskap och visar upp ett svårfångat och mångfacetterat verk från en konstnär som vid sin död 2019 förblev nästan okänd för allmänheten.

Utställningen inkluderar allt från surrealistiska ungdomsverk från det sena 1940-talet till de allra sista målningarna. Besökare möter grafik och måleri, skulptur och experimentfilm, och kan även ta del av information om de tre romaner som Friis gav ut på eget förlag. Det omfångsrika materialet med dess myller av stilar, uttryck och tekniker kan först verka överväldigande att orientera sig i.

För de flesta är Allan Friis främst förknippad med 1970-talets politiska affischer och dystopiska, socialrealistiska skildringar från miljonprogramområdena. Men under ytan döljer sig något helt annat. Redan i hans experimentfilmer från det tidiga 1960-talet syns en annan sida av konstnären.

I svartvita filmen ”Förvandlingens torn” från början av 60-talet ser vi Friis själv på strövtåg i det som då var Malmös utkanter. Ett landskap mitt i modernitetens uppbrott med halvfärdiga stormarknader, parkeringsplatser och motorleder. Över detta landskap reser sig underliga torn med högtalare, strålkastare och antenner. Filmen korsklipps med fragment ur Friis egna surrealistiska urbana fantasier där liknande former återkommer som futuristiska byggelement i ödsliga labyrinter av livlös arkitektur.

Det är bilderna från mitten av 1960-talet som kanske utgör det mest originella och intressanta i Friis produktion. I dessa verk får hans radikala civilisationskritik en särskild skärpa. För Friis fanns ingen motsättning mellan dröm och samhällskritik – tvärtom blev surrealismen en form av realism. I det moderna, rationella konsumtionssamhället menade han att det öppnas en psykisk avgrund ner mot en mänsklig mardröm av materialism och isolering.

Detta surrealistiska skede utgör dock bara ett intermezzo i ett livsverk som är lika bångstyrigt som omfångsrikt. Friis konstnärliga bana visar på en konstnär som ständigt rörde sig vidare, ofta i motsatt riktning mot det som för tillfället var på modet.

Bakom utställningen står galleristen Ulf Carlsson, som genom en generös donation har blivit ägare till hela Friis arkiv. Det handlar om ett senkommet men grandiost erkännande av en konstnär som så länge har gått under radarn. Samtidigt kan man ställa frågor kring hur man håller isär det konsthistoriska värdeskapandet från den rent kommersiella marknadsföringen.

Det finns flera skäl till att Friis verk så länge har varit okänt för en bredare publik, och inget av dem har med dess konstnärliga kvalitet att göra. Genom åren förblev han ganska isolerad, i stort sett utan kontakter såväl på riksplanet som internationellt. Han tycks också ha varit mån om att verkligen odla detta utanförskap och gärna ställa sig i opposition till allt och alla, även på den regionala konstscen där han var verksam. Som för alla oförbätterliga rebeller var det motvinden som drev honom framåt.

Då och då gick Friis ändå i takt med sin tid. Först i det tidiga 1950-talet, när han en kort period ingick i Imaginistgruppen runt Max Walter Svanberg och C O Hultén. Sedan med 1960- och 70-talens politiska affischer, som fick stor spridning på den tidens vänsterradikala bokkaféer.

Men detta var undantag snarare än regel. När Friis kände tidens vind i ryggen, tycks han ha varit snabb att ta sig ur den. Från imaginismen rörde han sig mot dystopisk science fiction. Från den politiska plakatkonsten flyttade han sig in i en flytande, halvabstrakt formvärld som han sedan fortsatte att utforska fram till sin död.

Hans verk från 1970-talet inkluderar kraftfulla sociala kommentarer som ”USA-mördare” från 1972 och serien ”Människor i förort” från 1977, där verket ”Stormarknad” fångar vardagen i den framväxande välfärdsstaten. Senare verk som ”Lycksökaren” från 1985 visar hur han fortsatte att utveckla sitt konstnärliga uttryck in i sina senare år.

Allan Friis kreativa universum liknar verkligen inte något annat i svensk konsthistoria. Hans konsekventa vägran att anpassa sig till rådande strömningar och hans envisa förankring i en surrealistisk världsbild gjorde honom till en unik röst. Samtidigt gjorde just denna obändiga självsäkerhet och isolering att hans verk aldrig fick den uppmärksamhet det förtjänade under hans livstid.

Utställningen på Fabriken ger nu en möjlighet att omvärdera och återupptäcka denna konstnär. Den visar på en konsekvent och djupt personlig konstnärlig vision som spänner över ett helt yrkesliv. För många besökare kommer utställningen att utgöra en mindre sensation – en omtumlande resa genom ett kreativt universum som förtjänar att lyftas fram ur glömskan.

”Tillbakablick” visas på Fabriken i Bästekille till och med den 1 november.