25 år efter Muhammad al-Durrahs död – ett minne som fortfarande ekar

För 25 år sedan, den 30 september 2000, dödades den tolvårige palestinska pojken Muhammad al-Durrah i Gaza under den andra intifadan. Händelsen, som filmades av franska TV-kanalen France 2, sände chockvågor över världen och blev en symbol för det palestinska lidandet.

Bilderna visar hur Muhammads far Jamal försöker skydda sin son bakom ett betongrör medan kulor viner omkring dem. Jamal viftar desperat med armen för att visa att han är obeväpnad. Muhammad blundar hårt, som om han försöker få kulorna att försvinna genom att sluta ögonen. En förälder och ett barn fångade i ett ögonblick av ren skräck.

Från början verkade det tydligt vem som bar ansvaret för Muhammads död, men istället för erkännande följde en nästan decennielång rättsprocess i Frankrike. Israeliska myndigheter försökte först förklara dödsfallet som en ”felskjutning” från palestinska positioner. När detta inte kunde bevisas spreds istället narrativet att hela händelsen var iscensatt.

France 2, kanalen som dokumenterade händelsen, stämde senare den franske politikern och pro-israeliske aktivisten Philippe Karsenty för förtal efter att han spridit påståenden om att nyheten var fabricerad. Efter en utdragen juridisk process som varade i nästan tio år dömde slutligen Hovrätten i Paris till France 2:s fördel. Karsenty dömdes att betala 7 000 euro i skadestånd.

Under dessa tio år uttalade sig Muhammads far Jamal: ”Israel påstår att min son inte är död… Är han inte död? För i så fall hit honom till mig.” Ett hjärtskärande uttalande från en far som inte bara förlorat sin son utan även tvingats bevittna hur minnet av honom ifrågasatts och politiserats.

För palestinier i diasporan representerar denna händelse ett välbekant mönster. Verkligheten förvrängs, historien omskrivs, och traumatiska upplevelser ifrågasätts. Det är en kamp inte bara om territorium och rättigheter utan även om rätten till sin egen historia och sina egna minnen.

”En av många lärdomar som palestinier i diaspora är att verkligheten ständigt förvrids,” skriver författaren Amer Sarsour, som själv var tio år gammal när Muhammad al-Durrah dödades. ”Jag tänker ibland att det är ett under att inte fler palestinier har blivit mentalt vanställda i skuggan av den israeliska propagandan. Ett tvivel som odlas för att äta upp en inifrån.”

I diasporan betraktar många palestinier sitt hemland på distans, som en tavla där historieskrivningen finns i de stora penseldragen men där människornas individuella liv framträder som viktiga detaljer. Fördrivningen och de pågående konflikterna förändrar den palestinska identiteten i grunden, oavsett var i världen man befinner sig.

Efter Muhammads död blev hans tomma stol i klassrummet en symbol. Ett reportage från en arabisktalande nyhetskanal visade blommor och Muhammads bild på skolbänken – ett påtagligt vittnesbörd om en framtid som berövats en ung pojke.

Den pågående konflikten i Gaza har återigen väckt minnet av Muhammad al-Durrah. Dagens rapporter om civila offer, särskilt barn, ekar av samma problematik som för 25 år sedan: när sanningen väl fastställts följer ofta en period av rättfärdiganden och bortförklaringar.

”Än i dag, 25 år senare, tvivlar jag på saker, på vad som är rätt och fel, sant och falskt, bra och dåligt,” reflekterar Sarsour. ”Men sedan Muhammads död, när han var tolv år gammal och jag tio, tvivlar jag inte på rätten att existera som palestinier. Ståndaktigt, motståndskraftigt, mänskligt och värdigt.”

I en konflikt där sanning ofta blir det första offret, fortsätter Muhammad al-Durrahs historia att påminna om vikten av att bevara minnet och erkänna lidande – inte bara som ett politiskt uttalande utan som ett grundläggande uttryck för mänsklighet och värdighet.