Åsa Beckman: Dolly Parton visste hur ömtålig relationen är mellan rivaliserande kvinnor

”Jolene” är en av pophistoriens mest älskade låtar – en berättelse om svartsjuka, kvinnlig konkurrens och systerskap. Bakom den odödliga refrängen döljer sig en komplex skildring av relationer som fått nytt liv i poddserien ”Dolly Parton’s America”.

Det är snart fem decennier sedan Dolly Parton släppte sin klassiker, men låten fortsätter att fascinera. I en tid då kvinnliga artister allt oftare tar plats i offentligheten har ”Jolene” blivit föremål för ny analys. Musikvetare och kulturdebattörer pekar på att låten bryter mot en lång tradition av kvinnliga schabloner i countrymusiken.

Där andra låtar om otrohet ofta målar upp den andra kvinnan som en hotfull och hänsynslös figur, väljer Parton en annan väg. Hon ger rivalen både namn och ansikte – och beskriver henne med värme snarare än hån. Texten lyfter fram Jolenes skönhet med ord som annars reserveras för den älskade, inte för den som hotar att ta denne ifrån en.

I podden ”Dolly Parton’s America”, som sändes 2019, diskuteras just denna aspekt ingående. Musikvetaren Nadine Hubb har beskrivit låten som queer, och menar att Parton förvandlar en berättelse om kvinnlig konkurrens till något som liknar en hyllning. Låtjaget vänder sig direkt till Jolene – inte i vrede utan i vädjan.

Sångens bakgrund är i sig en historia värd att berätta. Enligt Parton själv skrevs ”Jolene” efter att hennes make Carl Dean, som drev ett asfaltsföretag och höll sig borta från rampljuset, hade tillbringat oväntat mycket tid med en rödhårig kvinna på ortens bank. På festivalen Glastonbury berättade Parton historien med glimten i ögat och konstaterade att hon trots allt hade Jolene att tacka för en inte obetydlig del av sin framgång.

Låtens styrka ligger i dess förmåga att fånga något allmänmänskligt – rädslan för att förlora någon man älskar. Men den rymmer också något djupare: en skildring av hur kvinnor tidigt lär sig att se varandra som konkurrenter, samtidigt som de kan känna stark dragning till varandra. Den dubbla blicken – både avundsjuk och beundrande – är något som sällan skildrats så precist i populärmusik.

Sedan debuten 1973 har ”Jolene” spelats i otaliga sammanhang, från countrybarer till konstmusikscener. Låten har tolkats av en lång rad artister i olika genrer, vilket vittnar om dess bredd. Den har också blivit föremål för akademiska studier och dyker regelbundet upp i såväl dokumentärer som litteraturvetenskapliga analyser.

Att låten fortfarande engagerar beror inte minst på att den berör frågor som är högaktuella: kvinnlig solidaritet, utsatthet och den ständiga kampen om blicken. I en tid då metoo-debatten har satt fokus på maktrelationer och kvinnors villkor, får Jolenes berättelse en förnyad laddning. Den påminner om att kvinnor länge har lärt sig att se varandra som motståndare – men också att detta mönster kan brytas.

För många lyssnare är ”Jolene” förknippad med egna minnen av ungdomsårens osäkerhet och längtan. Låten har en sällsynt förmåga att tala direkt till den som någon gång känt sig åsidosatt – och samtidigt ge plats för en ömhet som sällan ryms i den annars så konfliktfyllda berättelsen om kärlekstrianglar. Kanske är det just därför den fortsätter att beröra, generation efter generation, långt efter att ursprungsmiljön i en småstad utanför Kramfors har bleknat i minnet.

Dolly Partons mästerverk visar att de mest personliga berättelserna ofta bär de mest universella sanningarna. Och att även en låt om svartsjuka kan rymma ett löfte om kvinnlig gemenskap – snarare än splittring.