Åsa Beckman: För Sonja Åkesson var litteraturen en flaskpost till de ensamma

I vårt familjealbum finns några 60-talsblekta foton från min lillebrors 1-årskalas. Det är en solig försommardag i vår ångermanländska by. Runt ett bord med ballonger vinkar barn mot kameran eller springer runt på gräsmattan och leker. Intill sitter några mammor och dricker kaffe. Mitt i firandet ligger en kvinna på mage på en filt och sover.

Det är poeten och författaren Sonja Åkesson.

Hon kom ibland upp till oss för att vila sig. Hon och min pappa, som var författare och hette Erik Beckman, var vänner och kollegor. När vi tog nattåget ner till Stockholm gick vi ofta till Sonja på Drottninggatan 83A för att äta frukost. Jag tyckte att den var lite konstig: den bestod av whisky och wienerbröd.

Vad var det för grundkänsla kvinnan där på filten försökte uttrycka i så många av sina dikter?

Jag minns den hesa rösten, fräknarna och den drastiska humorn, ofta levererad med en Ritz i mungipan. Men det fanns något hos henne som gjorde att man även som barn var uppmärksam på just henne i ett rum, som att man förstod att hon plötsligt kunde förändras eller brista.

Jag tror att hon ville gestalta känslan av ensamhet. Eller kanske den spöklika upplevelsen av att man förblir ensam även när man har andra runt sig.

Den 19 april skulle Sonja Bertha Maria Åkesson ha fyllt 100 år. Hon växte upp i gotländska Buttle och därefter Havdhem, där hennes pappa var stins. I familjen fanns också en mamma och en storebror. ”Dom hade väntat på mej i 9 år. Om jag hade haft nånting att säja till om hade dom nog fått vänta förgäves”, sade hon på sitt typiskt lakoniska sätt i en intervju.

Trots att Sonja Åkesson är så läst och älskad är hon ändå underskattad. Hennes skenbart enkla dikter är egentligen virtuosa. I beskrivningarna av hennes liv fokuserar man ofta på hennes ångest, depressivitet och missbruk. Det var en betydande del av hennes tillvaro, men lika sant är att Sonja Åkesson besatt en så envis livskraft att hon förändrade den svenska lyriken.

Redan som 13-åring fick hon sluta skolan, hennes föräldrar hade bara råd att låta brodern studera vidare. Hon tog ströjobb som slakteribiträde, servitris, telefonist. En tid drev hon ett arbetarkafé i Visby som serverade grötfrukostar. Hon fick tidigt två barn med snickaren Nils Westberg. Då hade hon, lite i smyg, börjat skicka noveller till veckotidningar.

En av hennes skolkamrater beskriver Sonja som ett oroligt barn som aldrig kunde vara ensam. Hon släpade alltid runt på sina dockor, sökande efter sällskap, och rädslan följde henne upp i tonåren. Jag tror inte att man ska underskatta den drivkraften: den kan göra att man ständigt befinner sig i rörelse, alltid på jakt efter människor som man hoppas ska rädda eller befria en.

1951 flyttar Sonja Åkesson till Stockholm. Barnen blir kvar hos släktingar på Gotland, hon är förälskad och gravid med en ny man som inte vill ha henne. Hon föder en liten pojke, Rolf, som dör i leukemi bara tre år gammal.

Sorgen får henne att på allvar börja skriva poesi. Hon anmäler sig till en studiecirkel i modern lyrik: ”Jag förstod ögonblickligen vad jag hade gått miste om. Det fanns alltså nycklar! Det fanns människor!” skriver hon senare i ett följebrev till en poesitävling. ”Nu hade jag endast att med feberaktig iver ta skadan igen.”

Och som hon gör det! Åkesson läser hungrigt och mycket, hon gifter sig på nytt och försöker leva hemmafruliv i Hässelby, förorten i Stockholm som växer fram under 1950-talet med funktionellt torg, tunnelbana och mataffärer. I ett vaxdukshäfte klistrar hon in recept. ”Husmoderns goda vickningslängd”, ”tv-kaka” och pinnmat som sägs vara ”festlig” på ”cocktailparties, bridgebjudningar och nachspiel”.

Receptboken vittnar om en folkhemsk dröm om ett lugnt familjeliv med avbrott för umgänge på lördagskvällarna.

En tid verkar det nya livet stabiliserande, men snart gör sig Sonja Åkessons gamla oro påmind igen.

Hon debuterar 1957 med ”Situationer”, en begåvad men ganska konventionell diktsamling. Sitt genombrott får hon med ”Husfrid”, 1963, som är en smärre litterär sensation. I den finns en av hennes mest berömda dikter, ”Självbiografi”, som inleds med de ikoniska raderna:

Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa.

Det är en lång, rytmisk dikt där Sonja Åkesson skapar en kvinnlig persona, med drag av henne själv, tyngd av alla vardagsmåsten. Tekniken utvecklar hon sedan till fulländning: att använda det självupplevdas intensitet och få det att låta allmängiltigt. Åkesson hade aldrig problem med att säga att poesiskrivandet var terapi.

En gestaltad terapi, vill man tillägga. Dikterna skapar nästan osynliga glidningar mellan vardagsspråk, folkvisor och klassisk poesi. De ekar av nutid och dåtid. Att läsa hennes författarskap är att följa hur det moderna Sverige växer fram, med reklam, veckotidningar, rekordår, drömmar och ängslan. Och hon solidariserar sig alltid med de maktlösa – inte sällan kvinnor, vars vardag under 1960- och 1970-talet genomgår en så snabb förändring, från isolerat kärnfamiljsliv till förvärvsarbete, daghem och sexuell frigörelse.

Ingen kunde förstå deras spirande längtan, men också deras stunder av ensamhet och förvirring, bättre än Åkesson.

Våren 1964 träffar hon poeten och konstnären Jarl Hammarberg. Han är 14 år yngre, pacifist och vegetarian, och när de gifter sig lägger han hennes efternamn till sitt eget. Då hon, som är mest känd av dem, får uppdrag, sköter han barn och hushåll. På en inköpslista till honom skriver hon med versaler att hon känner sig ”LUGN AV KÄRLEK”.

Jarl Hammarberg beundrar Sonja. Han läser hennes dikter, hjälper till med urvalet till böckerna och försöker parera hennes ångestattacker. Som för många konstnärer pendlar hennes självförtroende: ”Ibland är jag så högmodig, tror ingen ser så klart som jag, ibland tycker jag att jag är den uslaste av alla”, skriver hon i ett av sina första brev till honom.

En sådan ”usel” dag föreslår han att de ska skriva varannan rad i en dikt. Hon märker att det är avslappnande. Under några vårdagar åker de till italienska Rimini där de experimenterar enligt sin nya metod och ger sedan ut ”Strålande dikter/nej så fan heller”, den första av flera gemensamma böcker.

De är inte Sonja Åkessons bästa dikter. Men när de sitter där och skriver tillsammans skapar de något unikt. Han gör det författarhustrur ofta har gjort, försöker uppmuntra och skapa ritualer för att deras tvivlande män ska kunna arbeta. Med dialogdikterna bryter paret även med synen på skapande som en solitär handling. De gör något som strider mot föreställningen om den ensamma – och manliga – konstnären som hela kulturhistorien är byggd runt. Likväl får också detta äktenskap sina egna stormar.

Sommaren 1969 bor vi tillsammans med Jarl och Sonja i Hälsingland. Det är en stor hälsingegård med två röda boningshus. På dagarna badar vi och ror i en sjö full av näckrosor, vi åker på auktioner och Sonja ropar in en kaffekvarn. Jarl spikar ihop en hage av plywoodskivor till min lillebror och vi barn hjälper honom att dekorera den med stora, målade flower power-blommor. På eftermiddagarna sitter vi på glasverandan och ser ut över bergen.

En kväll ritar jag med mina nya kritor vid trädgårdsbordet medan de vuxna pratar. När Sonja ska hälla upp mer Villa Franca i sitt glas säger Jarl att hon inte ska dricka mer. Jag hör att något håller på att hända, det känns som att ett oväder rullar in. Plötsligt exploderar Jarl och skriker att han ska ta livet av sig. Eftersom han är kritisk till läkemedelsindustrin tänker han äta flugsvamp – ett veganskt självmord. Han försvinner in i skogen bakom huset. Pappa håller om Sonja som gråter.

Morgonen efter är allt som vanligt igen. Sonja bakar en blåbärskaka och i sjön ordnar pappa en simtävling där Jarl får guldmedalj.

Under åren i mitten av 1960-talet är Sonja Åkesson som mest produktiv. Hon skriver poesi och dramatik, läser dikter på skolor och fängelser, intervjuas ständigt i veckopressen och radio och tv. Hon blir en älskad poet inom kvinnorörelsen samtidigt som hon uppträder med de experimentella konkretistmännen på Moderna museet. Men mot slutet av 1960-talet får hon svårare att skriva. Tvärs över veckorna i hennes fickkalendrar står det allt oftare: ”orolig, ”dålig”, ”mycket dålig”, ”sover mest”.

Hennes blandmissbruk med alkohol och tabletter tilltar och under en tid blir hon intagen på Beckomberga. ”Dessa fem dagar har varit en mardröm, vandra i tre korridorer, sitta i rökrummet”, skriver hon i dagboken.

Ändå letar Sonja Åkesson återigen efter nya vägar ut. Hon måste vidare. Hon och Jarl börjar prata om att öppna kärnfamiljen och han köper ett hus i Bromma där de startar kollektivet Vita hästen. Till en början är de elva vuxna och barn, bland dem satirtecknaren Lars Hillersberg. De är uppfyllda av en visionär nybyggaranda och delar upp ansvaret för barn och hushållssysslor vid stormöten.

Sonja Åkesson har varit drivande, men när hon väl bor där blir slitningarna med de andra medlemmarna så kraftiga att hon flyttar hem till Drottninggatan. Hon avskyr kollektivet.

Hösten 1976 diagnostiseras Sonja Åkesson med levercancer. Ett halvår senare läggs hon in på Blackebergs sjukhus. Bland hennes efterlämnade papper finns ett brev från min pappa, skrivet den 28 april 1977. Man känner att han förstår att det är sista gången de har kontakt. Han påminner henne om allt hon hunnit skriva och uträtta, medan han själv bara flyttat 25 meter i samma by. Det är ett fint och humoristiskt sätt att säga att hennes liv har varit rikt.

Jag minns den tryckta stämningen den där vårdagen när jag kommer hem från skolan och får veta att Sonja har gått bort. Efter några veckor ligger boken som skulle bli den sista, ”Hästens öga”, i vår brevlåda. Där står en av hennes vackraste dikter, ”Ja tack”. Den beskriver den längtan efter kontakt och beskydd som varit så präglande för hela Sonja Åkessons författarskap och liv:

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.