Lisa Boda har i den nya boken ”Dom kallar oss kulturtanter” gett sig i kast med en av den svenska kulturdebattens mest slitna schabloner. Termen ”kulturtant” har länge använts både kärleksfullt och nedlåtande, men sällan undersökts på allvar. Boken är skriven i Lilla Björka, Elin Wägners hus i småländska Berg, i dag en stipendiebostad, och bygger på intervjuer med kulturintresserade kvinnor, ofta långt från storstädernas institutioner.
Parallellt med Bodas bok har Åsa Beckman i en kommenterande text uppmärksammat Elin Wägners roman ”Pennskaftet” från 1910. Tillsammans ger de två texterna en bild av en kvinnlig samhällskraft som sällan synliggörs, men som har djupa historiska rötter.
”Pennskaftet” utspelar sig i Stockholm och följer några kvinnor som arbetar för kvinnlig rösträtt, däribland den unga reportern Barbro Magnus, kallad Pennskaftet, på Frisinnade Morgontidningen. Tillsammans med vänner reser hon land och rike runt och agiterar. Överallt möts de av engagerade kvinnor som ställer upp stolar i Folkets hus eller öppnar sina kök och salonger för att diskutera och vässa argument. Romanen är, enligt Beckman, både roligare och spänstigare än vad många väntat sig.
En central scen i romanen är när doktorsfrun Ester kommer hem efter ett motigt rösträttsmöte och tvivlar på att allt slit ska ge resultat. Hennes man sitter i arbetsrummet och läser en tidskrift. ”Tror du, att det blir något resultat av allt slit vi har för kvinnorna?” frågar hon. ”Kanske inte du får det, men lillan”, svarar han. Scenen fångar något väsentligt: arbetet för en framtid som man själv kanske aldrig får uppleva, men som bärs av övertygelsen att det är värt mödan.
I ”Dom kallar oss kulturtanter” undersöker Lisa Boda vilka kvinnor som egentligen döljer sig bakom bilden av randiga tröjor och fräsiga glasögon. Intervjuerna i Berg och andra orter visar en grupp med en påfallande tilltro till bildning. Många beskriver hur böcker, teater och film följt dem genom både svåra och lyckliga perioder, och hur kulturen hjälpt dem att förstå sig själva och världen. Kulturen är, med Bodas intervjupersoners ord, ett sätt att leva.
Men kulturtanterna är inte bara publik. De är också arrangörer, ledare och eldsjälar i sångcirklar, bokklubbar, teaterföreningar, bokdagar och kulturfestivaler. De framstår som kulturens möjliggörare – de som ser till att kulturverksamhet faktiskt blir av på orter där utbudet annars är begränsat.
Joakim Rindå, verksamhetsutvecklare på Riksteatern, säger i boken att kulturtanten som arrangör har en avgörande demokratisk roll. Hon bidrar till att bibehålla och utveckla mötesplatser som inte är gallerior eller köplador. När människor kommer utmattade från krig och konflikter, exempelvis från Ukraina eller Syrien, är det ofta dessa kvinnor som ställer upp med smörgåsar och bäddar i gästrum. Därmed blir de en konkret samhällsbärande kraft, inte bara i kulturlivet utan i den sociala väven i stort.
Beckman ser en rak linje mellan det tidiga 1900-talets rösträttskvinnor och dagens kulturtanter. Båda grupperna kännetecknas av öppenhet, nyfikenhet och empati. De är beredda att cykla en extra kilometer genom höstregnet för att andra ska få ta del av bildning och underhållning. I valtider kan det vara värt att påminna om att de kvinnor som för hundra år sedan kämpade för rösträtt gjorde det för att alla skulle få vara med och forma samhället. Det arbete som i dag utförs av kulturtanter, ofta ideellt och i det tysta, bygger vidare på samma demokratiska impuls.
”Pennskaftet” skrevs i en tid då kvinnor organiserade sig på ett sätt som förändrade samhället. ”Dom kallar oss kulturtanter” synliggör en samtida motsvarighet. Tillsammans berättar de en historia om kvinnors samhällsengagemang, från rösträttsrörelsens möten i Folkets hus till dagens bokcirklar och kulturfestivaler i småländska Berg. Det är en historia om uthållighet, gemenskap och en grundmurad tro på att kulturen och mötet mellan människor gör samhället bättre.
