Bengt Ohlsson: Torsten Ehrenmark snuddade fjäderlätt vid sina egna smärtpunkter

Torsten Ehrenmark, en av svensk dagspress mest älskade och omdiskuterade kåsörer, går nu in i en unik milstolpe. I sommar sänder Sveriges Radio P1 hans femtionde sommarprat, en bedrift som lär stå sig under lång tid. För den som följt hans karriär är det en position som han själv kanske aldrig hade förutspått – med tanke på att hans förhållande till programmet länge var minst sagt ambivalent.

Sommarpratet har under åren utvecklats från en enkel programpunkt till en institution i svensk radio. För många är det ett oskrivet krav att varje sommar bjuda på personliga berättelser, musik och reflektioner. Men Ehrenmark har alltid intagit en särställning. Han har själv beskrivit hur programmet med tiden fått en egen liturgi, där tonlägen och förväntningar växlar. En del menar att det är ett lättsamt underhållningsinslag, andra ser det som en plikt att lyssna på. Själv har han med sedvanlig självdistans konstaterat att han inte alls lyssnar på programmet – och att han har svårt att föreställa sig att någon orkar med honom i två timmar.

Denna typ av självutlämnande ironi är kännetecknande för Ehrenmark. Hans kåserier, ofta publicerade i Dagens Nyheter, präglas av en skarp blick för det absurd i vardagen, alltid levererad med ett leende. Han var sällan elak mot någon – förutom mot sig själv. Det är en stil som gjort honom till en av landets mest uppskattade skribenter, och som gett honom en trogen läsekrets genom decennierna.

Hans yrkesbana kantades av internationella utsikter. Under många år verkade han som korrespondent i London och Paris, erfarenheter som gav honom ett rikt material att ösa ur. Dessa utlandsvistelser resulterade i en rad böcker, där han med värme och humor skildrade vardagslivet i de europeiska storstäderna. Samlingarna ”Årets Ehrenmark” blev en årlig tradition för många läsare – och en given julklapp för dem som inte visste vad de skulle ge bort.

Men det är kanske i boken ”Hamlet i fotbollsskor” som hans egenartade berättarglädje lyser som starkast. Boken inleds med en minnesbild från sin egen barndom, där han beskriver sig själv som ett märkligt barn, uppfostrad av ett medelålders par som han så småningom förstod var hans farföräldrar. Föräldrarna var skådespelare, om än i den lägre divisionen – något som han beskrev med både ömhet och komik. I ett berömt avsnitt berättar han om hur en klasskompis visar honom en annons i Örebro Dagblad, där hans pappa annonserar om en teaterföreställning. Under namnet står ”m.fl.” – en förkortning som för pojken framstod som ett mystiskt bihang. ”Är det din pappa?” frågar kompisen. Och visst var det så, men med en hel del efterföljande frågor.

Just sådana här detaljer fångar Ehrenmarks förmåga att vända på perspektiven. Han har själv reflekterat över skillnaden mellan att kåsera och att skriva krönikor. Enligt ordboken är ett kåseri en ledig betraktelse i syfte att roa, medan en krönika är en historisk framställning i tidsföljd. För honom är gränsen flytande, och han har aldrig dragit sig för att blanda allvar med lek. Hans texter bjuder ofta på oväntade vändningar, där han kan glida från ett allvarligt ämne till en absurd vardagsbetraktelse utan att tappa tråden. ”Pröva att gå fram till någon av oss ledigt skrivande figurer och lovorda våra kåserier”, skrev han en gång. ”Du ska få se en samling ansträngda leenden – eller inga alls.”

Denna självkritiska hållning har blivit hans signum. I ett annat kåseri berättar han om ett sommarmöte med en ung kvinna. Han försöker springa ifrån henne, men hon kutar efter. När de till slut sitter i en sandgrop kysser hon honom på munnen. Hon önskar att han bodde i hennes närhet, men han bor i Huddinge. Slutmeningen lyder: ”Hon kysste mig aldrig mera. Tretton år senare dog hon.” Det är en berättelse som på några rader fångar både komik, vemod och livets oväntade brutalitet – en typisk Ehrenmark-poäng.

Nu när han gör sitt femtioelfte sommarprat är det tydligt att han lämnat avtryck i svensk kulturhistoria. Hans texter har inte bara underhållit, utan också speglat sin tid. Han har kallats för ”sommarstryparen” – en referens till att han ibland uppfattats som en otrevlig gäst i radiofönstret. Men bakom den kärva ytan döljer sig en person som ständigt ifrågasätter både sig själv och sin samtid. Det är den kombinationen av skärpa och värme som gjort honom till en av de mest älskade kåsörerna i Sverige.

För den som vill ta del av hela hans produktion finns allt att hitta i DN:s arkiv och i de många böcker som han gav ut under sin långa karriär. De är en påminnelse om att ord kan vara både vassa och mjuka samtidigt – och att ett kåseri ibland kan säga mer om tillvaron än en hel krönikesamling. Torsten Ehrenmark lämnade jordelivet 1985, men hans röst ekar fortfarande i sommarens sändningar.