Björn Wiman: En förlorad möjlighet att göra Sverige till Sverige

Söndagens riksdagsval i Sverige ser ut att sluta med ett betydligt jämnare resultat än opinionsmätningarna under lång tid antytt. Sverigedemokraterna, som under den gångna mandatperioden haft ett omfattande informellt inflytande över regeringspolitiken genom Tidösamarbetet, backar för första gången i ett riksdagsval. Socialdemokraterna gör samtidigt sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes, enligt valnattens preliminära siffror. Utgången lämnar Sverige i ett politiskt läge med två huvudscenarier för regeringsbildningen. Valet, som länge betraktats som avgjort på förhand, utvecklades därmed till en av de mest dramatiska valnätterna i modern tid.

Valkvällen beskrevs av många som ovanligt vacker och stilla. Långa köer ringlade utanför vallokalerna i höstluften, och många förstagångsväljare lade sin röst för första gången. I en kommenterande text på DN:s kultursidor liknar Björn Wiman valet vid Aisopos fabel om haren och sköldpaddan, där den självskrivna segraren drabbas av hybris och till slut får bita i gräset. Han hänvisar till Tora Dahls version av fabeln från 1959, där sköldpaddan ersatts av en snigel och som nyligen gavs ut i nyutgåva av Svenska Akademien, och till Italo Calvinos novell ”En valförrättares dagbok” från 1953, där demokratins vardagliga procedurer skildras som en seger över fascismen.

Sverigedemokraternas tillbakagång bryter en framgångssvit som pågått under hela 2010- och 2020-talen. Partiet tog sig in i riksdagen 2010 och har vuxit i vartenda val sedan dess. Partiet, som grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppet rasistiska personer, har under senare år också kantats av flera uppmärksammade affärer, däribland avslöjanden om ryska infiltratörer. I den sista tv-debatten före valet valde partiledaren Jimmie Åkesson att skylla det väntade nederlaget på svenska muslimer. Genom Tidöavtalet, som slöts efter valet 2022 och som fått namn efter Tidö slott i Västmanland, har SD haft stort inflytande över migrations-, rätts- och integrationspolitik utan att formellt ingå i regeringen. Att partiets framryckning nu avstannat beskrivs i analysen som ett trendbrott – men det räcker inte för oppositionen.

Den inledande lättnaden över SD:s tillbakagång byttes nämligen snart i förtvivlan när valkvällen fortskred. Wiman talar om en förlorad möjlighet att en gång för alla göra upp med Tidösamarbetet, återställa demokratins skyddsräcken och återupprätta tryggheten för de invandrare som sedan länge etablerat sig i Sverige och som i dag bär upp landet. Det handlade inte bara om regeringsmakten, utan också om att återupprätta en politisk kultur där humanism och demokratiska skyddsmekanismer värderas högre än makt. Det var, med SD:s egen slogan, chansen att göra Sverige till Sverige igen. Den möjligheten uteblev – och ansvaret vilar till stor del på Socialdemokraterna, enligt analysen.

Socialdemokraterna gör sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes. Partiet, som dominerat svensk politik under stora delar av 1900- och 2000-talen, har enligt Wiman glömt Olof Palmes devis att politik är att vilja. I stället har partiet försökt vilja så lite som möjligt, som om det hade internaliserat den borgerliga kritiken redan innan den uttalats.

Regeringsbildningen blir nu den stora osäkerhetsfaktorn. Om valnattens siffror står sig tvingas det skadeskjutna Socialdemokraterna att försöka bilda regering med motsträviga och inbördes oförenliga partier. Misslyckas den manövern – eller om siffrorna svänger – står Tidökonstellationen redo att ta över igen. Enligt Wiman finns planen skisserad i idédokumentet Tidö 2.0, som utformats efter amerikansk förebild och som skulle fungera som en manual i regeringskansliet. Där skulle Sverigedemokraterna för första gången ta plats i regeringen. De traditionella borgerliga partiernas motståndskraft mot SD:s illiberala tendenser har emellertid visat sig försumbar.

Wiman avslutar med Tora Dahls epilog till fabeln, där haren drar sig undan för att slicka sina sår och där återfinner sina artfränder – och därmed sin rätta identitet. Sensmoralen riktas till alla i svensk politik som under de senaste åren förlorat sin själ i samarbetet med SD. Den svenska demokratin kommer att överleva, skriver han. Vi skapar den tillsammans.