Björn Wiman: Själlösa techoligarker är inte värdiga att sprida det fria ordet

I trängseln av digital media och algoritmdrivna nyhetsflöden står ett litet, men kulturellt ovärderligt, museum som en påminnelse om den svenska pressens unika historia. Pressbyråns museum berättar den fascinerande historien om hur distributionen av det fria ordet formade det moderna Sverige – ett arv som känns särskilt relevant att reflektera över på Pressfrihetens dag.

På museets komprimerade yta möter besökaren en autentisk tidningskiosk i fullformat, en av de klassiska varuautomaterna, historiska löpsedlar från det senaste seklet och uniformerade skyltdockor. Men den verkliga skatten är 93-årige Folke Lundberg, anställd i Pressbyrån sedan 1949, som med levande engagemang förmedlar historien om hur svenskarna blev världens mest tidningsläsande folk.

Allt började 1906 när Svenska Pressbyrån fick ensamrätt att sälja tidningar vid landets järnvägsstationer. En lösning som delvis syftade till att stävja den kriminalitet som frodades bland konkurrerande tidningspojkar i Stockholm. Vid den tiden fanns över 200 lokala tidningar i landet, som distribuerades med häst, cykel eller taxi. Pressbyrån byggde både tidningskiosker och en växande flotta av ”dollargrin” – amerikanska bilar som blev kända för både sin hastighet och chaufförernas självsäkra framtoning.

Den verkliga revolutionen kom 1932, när det första tidningståget rullade ut från Stockholms centralstation. Detta var en världsunik innovation där tidningar lastades i specialbyggda vagnar där de räknades, buntades och sorterades under resan mot städer som Malmö, Göteborg, Karlstad och Sundsvall. Systemet möjliggjorde för Stockholms morgontidningar att bli rikstäckande och nå ut till ”de många cellerna i den tidningshungrande lekamen som heter Sverige”, som en samtida journalfilm uttryckte det.

Folke Lundberg var själv en del av denna logistikkedja. Som sextonåring stod han längst bak på en lastbil och kastade ut sorterade tidningsbuntar till handlare i Göteborg 1949.

Nästa innovativa steg togs 1950 när kvällstidningen Expressen började flygtransportera tidningar över landet. Metoden var dramatisk – tidningsbuntar ”bombades” över åkrar och öppna ytor. Enligt ryktena ska en last ha gått genom taket på en lada och tagit livet av en gris. Snart anlade man i stället landningsbanor där tidningarna lastades över till väntande bilar. Någon kom sedan på den briljanta idén att de tomma planen kunde fyllas med passagerare på hemresan. Så föddes det svenska inrikesflyget, senare känt som Linjeflyg.

Under rekordåren expanderade Pressbyrån och utbudet. När Ingemar Johansson besegrade Floyd Patterson midsommarnatten 1959 sålde bildtidningen Se över en miljon exemplar. Pressbyråns enkla kiosker utvecklades till moderna butiker med choklad, tobak och andra av välfärdssamhällets njutningsmedel. I juni 1976 slog Expressen upplagerekord med 958 000 sålda exemplar efter det kungliga bröllopet.

Pressbyrån bidrog inte bara till nyhetsförmedling utan även till andra samhällsförändringar. Företaget var bland annat inblandat i introduktionen av den hygieniskt förpackade pinnglassen och söndagsöppna butiker i Sverige.

I dagens Pressbyrå kan man ibland inte längre hitta en enda tryckt tidning, medan utbudet av snabbmat som korv och croissanter har ökat. Trots detta förblir företagets historia en viktig del i berättelsen om Sverige. Den visar hur ett samhälle kan byggas genom samförstånd och samverkan mellan till synes skilda intressen, och om den avgörande roll som det tryckta ordet spelat för samhällets strukturer.

Historien som Folke Lundberg berättar handlar om det fascinerande samspelet mellan ny teknik och fri åsiktsbildning i befästandet av demokratin. Särskilt under andra världskrigets hårda villkor var Pressbyråns distribution avgörande för att säkerställa att nyheter nådde människor när de som mest behövde det.

På årets Pressfrihetsdag ligger Sverige fortfarande högt på Reportrar utan gränsers index, men utvecklingen i USA, där landet fallit till plats 64 efter Donald Trumps återval, visar hur snabbt situationen kan försämras. Även i Sverige finns oroande tecken, med en alltmer beskuren offentlighetsprincip och lokala journalister som vittnar om politiker som gör sig otillgängliga.

Till skillnad från dåtidens distribution, som utfördes av engagerade människor som Folke Lundberg, hanteras dagens nyhetsflöden alltmer av teknikföretag och deras AI-system. Pressbyråns historia utgör därmed ett viktigt korrektiv i en tid när samhället påverkas av värderingsfria digitala plattformar och ett växande misstroende mot journalistik.

Som Carl Snoilsky nästan profetiskt varnade i sin dikt om 1800-talets tidningspojkar: ”Du lille tidningspojke, en jätte din plats tar in… O vore hans blick allenast så klarögd och varm som din!”