Björn Wiman: Vi tar selfier på stranden när världen brinner

Europa står inför vad som kan bli kontinentens värsta skogsbrandssäsong någonsin när 2026 närmar sig. Larmrapporter varnar för omfattande bränder, och bilder av turister som tar selfies vid Medelhavet med eldhav i bakgrunden har väckt starka reaktioner. Samtidigt som naturkrafterna hotar att förvandla ordning till kaos, pågår en annan berättelse i Europas kulturinstitutioner – en berättelse om människans förmåga att skapa skönhet och beständighet.

På Galleria Borghese i Rom står Gian Lorenzo Berninis barockska marmorskulpturer som ett monument över mänsklig skaparkraft. Den vita marmorn, över hundra miljoner år gammal, har förvandlats till konstens odödliga former. Det är en påminnelse om att människan även kan samverka med naturen på konstruktiva sätt, inte bara förstöra den. Bernini kallas barockmästare av god anledning – hans skulpturer gestaltar antikens myter med en dramatik och realism som fortfarande tar andan ur besökare.

I Sverige har Nationalmuseum i Stockholm under säsongen visat en stor utställning om Johan Tobias Sergel, ibland kallad ”Sveriges Bernini”. Utställningen, som avslutas denna helg, har varit en av årets stora kulturhändelser i landet. Sergels samtida, poeten Johan Henric Kellgren, beskrev besöket i skulptörens ateljé med orden: ”Hvad dold förtrollningskraft har ombytt tingens skick? Kan då en själ i stela marmorn råda!”

Sergel och hans generation av konstnärer väckte antiken till liv genom marmorn. Deras arbeten gestaltar klassiska berättelser med sinnlig kraft – gudar, människor och mytologiska väsen i evig kamp och passion. På Berninis skulptur i Rom gräver underjordens härskare Pluto sina fingrar i Proserpinas kropp, medan Mars på andra ställen placerar sin tumme på Venus bröstvårta med hotfull våldsamhet.

På Galleria Borghese kompletteras de klassiska skulpturerna denna sommar av en utställning som utgår från den romerske poeten Ovidius verk ”Metamorfoser”. Boken handlar om förvandlingar – människors och gudars ständiga transformation. Den mest grundläggande metamorfosen beskriver Ovidius redan i början: hur världen skapades ur ursprungligt kaos. En okänd gudom tyglade den formlösa massan och skapade ordning genom att skilja jord, vatten, luft och eld åt. Så formades himlen, haven, bergen och de skogar som nu brinner.

Från kaos till ordning alltså. Men dagens metamorfoser verkar gå i motsatt riktning. När skogsbränder hotar att förvandla Europas landskap och klimatkrisen accelererar, är det svårt att inte se en rörelse från ordning tillbaka mot kaos.

Författaren och kulturskribenten Per Svensson, som gick bort förra sommaren, påminner i sin postumt utgivna bok ”När jag dog” om en annan av Ovidius mest centrala berättelser – myten om Narkissos. Den undersköne unge mannen förälskar sig i sin egen spegelbild, oförmögen att förenas med sin egen skönhet. Till slut ger han efter för döden och förvandlas till den blomma som bär hans namn. På utställningen i Rom illustreras berättelsen av Poussins målning från Louvren, där Narkissos långsamt blir ett med jorden.

Mytens relevans för samtiden är slående. Narkissos gav namn åt narcissismen, som tillsammans med postfascismen framstår som två av vår tids mest tongivande ideologier. Per Svensson kopplar denna narcissism till det latinska begreppet ”homo incurvatus in se” – människan inkrökt i sig själv. Konceptet har sina rötter hos kyrkofadern Augustinus, och även Martin Luther såg denna självfixerade drift som en form av ursynd.

Exempel på denna inkrökthet finns överallt i det senmoderna samhället – från narcissistiska politiska ledare till en kollektiv oförmåga att se bortom det egna jaget. De virala bilderna av selfietägande badturister med skogsbränder i bakgrunden utgör en modern gestaltning av myten om Narkissos.

Författaren Gun-Britt Sundström skrev nyligen att förmågan att se sig själv som del av en helhet är något helt annat än förmågan att se sig i spegeln. Den individualism som blivit envåldshärskande ideologi innebär, enligt Sundström, slutet för det tänkande som är en förutsättning för politisk demokrati.

Men var inte människan självupptagen även under antiken och upplysningstiden? Jo, men med väsentliga skillnader. En stor del av Sergel-utställningen består av privata teckningar, ofta självporträtt och bilder av familj och vänner. Det skulle kunna liknas vid ett 1700-tals Instagramkonto, men skillnaden är avgörande.

Sergel var inte inkrökt i sig själv. Hans ”Självporträtt vid en flaska vin i Rom” visar konstnären i profil med en magnifik kalaskula, men lockar inte till självkärlek. Hans teckningar ger istället en drabbande bild av tidens bredare verklighet – fattiga barn i gränder, människor plågade av melankoli, livets skräpligare sidor skildrade med både medkänsla och humor.

Den danske konstnären Nicolai Abraham Abildgaard avbildade sin vän i teckningen ”Sergel på jordklotet”, en av utställningens höjdpunkter. Den visar jordklotet, ömkligt litet, med konstnären vid sitt ensamma ljus högst upp. Sergel sitter både ovanpå jorden och fast rotad vid den, delaktig i världen men också utanför den. Medan jordens övriga invånare sover fortsätter han att skapa och bevara sitt liv, i trots mot tidens gång och universums tomrum.

Det är en metamorfos värd att minnas, särskilt nu när världen brinner. Konsten och kulturen påminner om människans potential att skapa ordning ur kaos, att förvandla råmaterial till något beständigt och meningsfullt. Samtidigt som skogsbränderna hotar att förvandla Europas landskap står marmorskulpturerna kvar i Rom och Stockholm som monument över denna potential.

Frågan är om dagens samhälle, präglat av narcissism och kortsiktighet, fortfarande har förmågan att skapa något som överlever generationer. Sergel och Bernini arbetade för att lämna något bestående efter sig. De såg bortom sitt eget jag och sitt eget ögonblick. Det är en inställning som skulle behövas nu, när framtiden kräver handling snarare än selfies.