Tio år efter Brexit och Donald Trumps framväxt står svensk teater mitt i en politisk och kulturell uppgörelse med vår samtid. På Dramaten i Stockholm har regissörerna Hannes Meidal och Jens Ohlin skapat en ny version av Molières ”Misantropen” som fungerar som en skarp kommentar till det decennium av politisk omvälvning som präglat västvärlden sedan 2016.

Det var midsommarhelgen för tio år sedan som chocken kom. När resultatet av den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskap rullade in väckte många européer till en ny verklighet. Brexit blev en symbol för något större – en fundamental förskjutning i det politiska landskapet där det som tidigare ansågs otänkbart snabbt blev det nya normala. Bara några månader senare vann Donald Trump det amerikanska presidentvalet, och världen började se annorlunda ut.

Redan 2017 gjorde Meidal och Ohlin en uppmärksammad version av ”Hamlet” på Teater Galeasen, där Claudius gestaltas som en tydlig parodi på Trump med brandgul hy och flygig frisyr. Nu, sju år senare, står de återigen på Dramatens scen med en produktion som söker summera det decennium som förändrat synen på demokrati, sanning och anständighet.

Paret har valt Molières klassiker från 1666 som utgångspunkt, men förvandlat den till en dokumentation över vår egen tid. Hannes Meidal spelar huvudrollen som Alceste, den förbittrade hovnarren som nu framträder som en makabert grinande Jokergestalt. Hans budskap är cyniskt och utmanande: sluta med humanistiska floskler och godhetssignalering, möt världen som den verkligen är.

Produktionen använder alexandriner blandade med internetjargong och citat från olika författare för att skapa en text som arbetar sig in under huden på publiken. Lotta Tejle spelar hovdamen Vivianne, klädd i plyschoverall med gigantiska hängbröst, som ropar att ”där man oreflekterat röstar om lekland bränner man snart också människor”. Scenen är utformad för att provocera publikens reaktioner – först skratt, sedan obehag.

Föreställningen undersöker hur språket och begreppen i den politiska debatten har förvänts i sin motsats under det senaste decenniet. Begreppet ”politiskt korrekt”, som fick sitt genombrott redan på 1990-talet, användes från början som en hånfull beteckning på dem som arbetade för människors lika värde oberoende av kön, etniskt ursprung, religion och sexuell läggning. Senare har termen ”woke” fått en liknande funktion.

Detta har enligt föreställningens perspektiv varit en av de mest effektiva politiska strategierna i modern tid. Genom att stämpla meningsmotståndare som ”woke” eller ”politiskt korrekta” – det vill säga påstått anpassliga och löjeväckande – kan man själv framstå som modig och sanningssägande. Att vara ”anti-woke” har fått en klang av civilkurage, som om man står ensam mot ett maktfullt etablissemang.

Meidal och Ohlins sceniska värld visar hur denna utveckling har lett till en politisk kultur där ingen längre behöver låtsas ha goda avsikter. Utan hänsyn till demokratiska normer, jämställdhet eller mänskliga rättigheter kan politiska aktörer ge efter för sina lägsta impulser. Pjäsen illustrerar också vad som händer när hinnan mellan hänsyn och hjärtlöshet brister – det finns ingen väg tillbaka.

Ett centralt ögonblick i föreställningen är när någon i ensemblen skriker: ”Vi är idioter men vi kan väl åtminstone vara bra idioter!” Repliken får starkt bifall från publiken, som precis som Alceste pendlar mellan cynisk tillfredsställelse och fasa över konsekvenserna. Denna ambivalens var närvarande redan hos Molière 1666, och den är lika aktuell idag.

I pjäsens värld lyckas hovnarren till slut riva ner hela kulissen kring ett samhälle styrt av civilisatoriska principer. Parallellerna till verkligheten är tydliga: under det senaste decenniet har västvärlden sett en försvagning av rättsstatens institutioner, ett uppsving för rasistiska och antisemitiska organisationer, försämrade villkor för migranter, tilltagande hat mot kvinnor och ökade hot mot klimatvetenskapen.

En scen gestaltar en hjälplöst servil tjänsteman som vädjar ”en del bra saker kom vi väl ändå överens om tillsammans” medan den nya regimens folk krossar hans knäskålar. Detta speglar hur verkliga samhällsinstitutioner – domstolar, myndigheter, universitet – utmanas att förkasta grundläggande principer de tidigare hållit för rätt och riktiga.

Trots det mörka budskapet avslutas föreställningen med en envist hoppfull ton. Ensemblen sjunger tillsammans om att få blommorna att blomma, även om de helvetiska undertonerna från Strindbergs ”Pelikanen” ekar i slutrepliken: ”Nu börjar sommarlovet!”

Dramatens ”Misantropen” blir därmed en theatral uppgörelse med tio år av politisk turbulens, från den regntunga midsommargryningen 2016 till dagens politiska klimat. Produktionen fungerar både som diagnostisering av samtiden och som varning för vart utvecklingen kan leda när grundläggande demokratiska värderingar undermineras.