En het debatt har uppstått mellan två veteraner inom den antirasistiska rörelsen i Sverige, efter att forskaren Christer Mattsson kritiserat antirasismens förhållningssätt till antisemitism. Nu svarar han på den kraftiga kritik som riktats mot hans forskning och institution.

Christer Mattsson, forskare vid Segerstedtinstitutet, har skrivit en uppföljande debattartikel i Dagens Nyheter där han försvarar sin tidigare publicerade text om antisemitism och bemöter anklagelser från barnläkaren Henry Ascher. De båda har under decennier varit aktiva inom den antirasistiska rörelsen och deltagit i samma demonstrationer och evenemang.

Mattsson betonar sin långa historia inom rörelsen, från grundandet av SOS Rasism Sverige 1988 fram till dagens engagemang kring Förintelseåminnelser. Han menar att han genom denna ”levda erfarenhet” har rätt att kritiskt granska den löst sammansatta antirasistiska rörelsen, även om andra kan ha avvikande åsikter om saken.

Debatten har sin grund i Mattssons ursprungliga artikel där han varnade för vad han kallar antirasismens ”blindhet inför antisemitismen”. Detta är enligt honom själv inte en del av hans akademiska forskning, utan en personlig ståndpunkt som han anser vara avgörande för rörelsens framtid.

Den verkliga konflikten handlar dock om vetenskapligheten i Mattssons och Segerstedinstitutets forskning. Henry Ascher har ifrågasatt institutets metoder och slutsatser, något som Mattsson kraftfullt tillbakavisar. Han kallar kritiken ”uppseendeväckande” och menar att den bygger på osanna påståenden och demagogisk retorik.

För att underbygga sin position hänvisar Mattsson till ett omfattande forskningsunderlag. Han listar flera studier som visar att judar i Sverige upplever ökad antisemitism efter den 7 oktober 2023. Bland källorna finns forskning från Segerstedtinstitutet själva, Institutet för mänskliga rättigheter, Brottsförebyggande rådet, judiska civilsamhällesorganisationer som Infostat och Judiska ungdomsförbundet, samt flera andra akademiska forskare.

Mattsson poängterar att detta mönster inte är unikt för Sverige utan återfinns i hela västvärlden där liknande data finns tillgänglig. Han betonar att vetenskaplig rapportering bygger på att identifiera mönster i data, inte att lyfta fram enskilda avvikelser. Enligt honom finns det ingen forskning som pekar i motsatt riktning – det vill säga att antisemitismen skulle ha minskat eller legat kvar på samma nivåer som före oktober 2023.

En central punkt i Mattssons kritik är att Ascher gör sin egen anekdotiska erfarenhet till en bredare sanning, något Mattsson kallar en ”minst sagt problematisk hållning”. Han anklagar också Ascher för att vantolka forskningsresultat och felaktigt påstå att Mattsson skulle betrakta judar som en homogen grupp.

Mattsson understryker skillnaden i deras professionella roller. Han påpekar att medan Ascher är barnläkare är han själv forskare inom utbildningsvetenskap med erfarenhet av både kvalitativa och kvantitativa metoder. Han menar att Ascher framställer sitt ärende som en metodfråga, men att missnöjet i själva verket handlar om forskningsresultaten inom hela fältet kring samtida antisemitism.

I sin slutsats lanserar Mattsson en skarp analys av vad han uppfattar som kärnan i konflikten. Han menar att Aschers starka engagemang i den palestinska frågan har gjort honom till ett ”ofrivilligt exempel” på just det problem som den ursprungliga artikeln varnade för.

Mattsson avslutar med att placera diskussionen i ett större historiskt och strukturellt sammanhang. Han påminner om att antisemitism har funnits i den europeiska kulturen i tvåtusen år och att den fortsätter att existera, även inom progressiva rörelser. Han kritiserar tendensen att förminska antisemitismens skadeverkningar, skylla ifrån sig eller enbart fokusera på antisemitism hos andra grupper. Enligt honom är detta en del av det strukturella problemet.

Debatten illustrerar en djupare spänning inom den svenska antirasistiska rörelsen kring hur olika former av rasism och diskriminering ska prioriteras och diskuteras, särskilt när det gäller förhållandet mellan antirasism och antisemitism i ljuset av Mellanösternkonflikten.