Claes de Faire: ”Jag är en professionell utsvävare”

Claes de Faire har gjort karriär både som författare och mediechef, och nyligen tillträdde han som vd för Norstedts förlagsgrupp. I en lång intervju öppnar han upp om sina värderingar, sina skräckar och sin starka kärlek till Stockholm.

När han får frågan om hur han mår svarar han enkelt: ”Bra. Men det vore skräp om en sådan som jag inte mådde bra just nu.” Det är typiskt för hans rättframma sätt att uttrycka sig. Han beskriver sin bild av fullständig lycka som att bära ett sovande barn, men tillägger att han känner lycka ofta, i små ögonblick som en välformulerad mening, ett leende, alkohol, saltvatten eller solljus.

Hans största skräck är att bli paralyserad. Av de klassiska dödssynderna är det lättjan han föraktar mest, och därför håller han sig på sin vakt mot den. Han nämner också sin frustration över att svindel numera hindrar honom från att åka skidor. När det gäller egenskaper han föraktar hos andra pekar han på snålhet och missunnsamhet, samt människor som klagar.

De Faire beskriver sig själv som en ”professionell utsvävare” och kallar hela sitt liv för en utsvävning. Han går på krogen väldigt ofta, men är tydlig med att han tycker sina utsvävningar är värdefulla. Måttfullhet är för honom en överskattad dygd.

Stockholm – en patologisk kärlek

Det är dock hans relation till Stockholm som framträder som det mest centrala i intervjun. Han kallar huvudstaden för sitt livs kärlek och säger att bandet till staden är ”patologiskt”. ”Jag kommer aldrig att lämna Stockholm”, slår han fast. Om han skulle återfödas som ett ting skulle han vilja vara spiran på Stockholms stadshus för att ”tryggt vaka över staden”.

De Faire, född 1978 och uppvuxen i Motala, flyttade till Stockholm som artonåring och har sedan dess byggt sin karriär i huvudstaden. Hans idealbild av hur han skulle vilja dö speglar också hans kärlek till stadens kultur: efter en dag på restaurang Riche och sedan ”lugnt segna ned över bord 28”.

Litterära förebilder och personliga hjältar

När samtalet vänder sig till litteratur nämner han Philip Roth som favoritförfattare och pekar ut Martin Beck från Sjöwall-Wahlöös deckarböcker som sin fiktiva hjälte. Han är dock noga med att påpeka att detta inte ska blandas samman med tv-produktionen, som han kallar en ”styggelse”. Som favoritpoet just nu nämner han Sonja Åkesson, och hans fiktiva hjältinna är Madicken.

I verkligheten är det barnläkare som utgör hans hjältar – personer han säger sig aldrig kunna tacka tillräckligt. Den historiska gestalt han identifierar sig mest med är sin morfar.

En mångsidig karriär i media och förlagsbranschen

De Faire debuterade som författare 2011 med romanen ”Alla lyckliga familjer liknar varandra” och har sedan dess skrivit totalt fem romaner. Den senaste, ”Att gå på teater”, kom ut 2025. Han har också skrivit boken ”Avkragad. Tankar om tro, svek och förlåtelse” tillsammans med den tidigare biskopen Thomas Petersson.

Vid sidan av sitt författarskap har de Faire haft flera ledande roller inom mediebranschen. Han har varit chefredaktör för Mitt i-tidningarna, Resumé, Veckans affärer och Fokus. Den 1 juni tillträdde han som ny vd för Norstedts förlagsgrupp efter att ha arbetat som senior reporter på EFN.

Personliga reflektioner och livsmotton

De Faire är tydlig med vilka egenskaper han uppskattar hos andra. Hos män värderar han förmågan att förhålla sig till andra människor och vara trygg nog att visa det. Hos kvinnor uppskattar han när de vågar visa sin humor.

Hans eget livsmotto är ”Bättre att be om förlåtelse än tillåtelse” – ett uttryck som väl speglar hans inställning till livet som ”professionell utsvävare”. Han medger att han använder orden ”hej, tack och förlåt” för ofta, vilket han beskriver som grunden i all barnfostran.

Bland de talanger han önskar att han hade nämner han förmågan att sjunga och att laga mat. Som sin största bedrift räknar han det faktum att han blev publicerad författare. När det gäller ånger pekar han på att han ”sjabblade bort Sjövärnskåren som 15-åring”.

Trots sin öppenhet i många frågor är han återhållsam på vissa punkter. När han får frågan om sin mest värdefulla ägodel svarar han bara att det är ”något som bara är värdefullt för mig”. Och när han får frågan om när han ljuger svarar han med självdistans: ”Antagligen just nu.”