Stina Ekblad: Om Jonas Gardell kallas föråldrad – vad är då jag?

I den svenska teatervärlden, som präglas av ständig förändring och omvärderingar, upplever många veteraner nu en känsla av att deras yrke och yrkeskunskaper inte längre värdesätts på samma sätt som förr. Detta framgår tydligt i en nyligen publicerad opinionstext i Dagens Nyheter, där en erfaren teaterskådespelare reflekterar över konstformens utveckling och skådespelaryrkets förändrade förutsättningar.

Skribenten, som nyligen gått i pension efter femtio år på scenen, reagerar på en debatt mellan kulturkritikern Kristina Lindquist och författaren Jonas Gardell. Lindquist hade tidigare kritiserat Gardell för att vara ”föråldrad” när han efterfrågade mer berättande på teatern, med argumentet att berättelser numera finns tillgängliga via strömningstjänster.

”Den som går i försvar mot att kallas föråldrad kan bara hoppas på att i bästa fall mötas av överseende: du är utdöende,” skriver artikelförfattaren och pekar på en tendens i samtiden där det traditionella och beprövade ofta avfärdas som gammaldags och irrelevant.

Med en tydlig underton av vemod beskriver skribenten hur färdigheter som tidigare utgjorde kärnan i skådespelarkonsten – gestaltningsförmåga, textförståelse, språkkänsla, interpretation, diktion och hörbarhet – idag inte längre efterfrågas i samma utsträckning. Istället förväntas dagens skådespelare anpassa sig till nya arbetsmetoder och tekniska förutsättningar.

”Jag ska kunna inordna mig en vision, alltid med en mygga oskönt fasttejpad över ansiktet och en sändarklump dinglande på ryggen,” beskriver skribenten och målar upp en bild av ett yrke där tekniska hjälpmedel ibland tar över utrymmet från den traditionella skådespelarkonsten.

Denna utveckling har flera dimensioner. Å ena sidan handlar det om teknisk innovation och nya konstnärliga uttryck inom scenkonsten. Å andra sidan väcker det frågor om hur kulturarvet inom teaterkonsten ska förvaltas och föras vidare till nya generationer av skådespelare och publik.

Skribenten nämner även förändrade förväntningar på skådespelarnas roll i den kreativa processen. Idag förväntas skådespelare ofta vara flexibla improvisatörer som kan anpassa sig till regissörers visioner, acceptera omarbetningar av klassiska verk, och samtidigt förhålla sig till teaterrummets ökade teknifiering med projektioner, ljudmattor och kamerasladdar.

Teaterns utveckling speglar på många sätt samhällets bredare trender. I en tid av snabb teknologisk utveckling och förändrade mediekonsumtionsmönster utmanas traditionella konstformer att förnya sig och hitta nya vägar att nå publiken.

Trots en resignation inför det faktum att tiden går och att nya metoder ersätter gamla, uttrycker skribenten en önskan om att skådespelaryrkets status ska höjas och att skådespelaren återigen ska få vara ”huvudperson på teatern, inte bara i strömningarna.”

Denna önskan berör en central fråga inom scenkonsten: Hur bevarar man hantverket och traditionen samtidigt som man förnyar och utvecklar konstformen? Det är en balansakt som teatrar runtom i Sverige brottas med dagligen.

”Vårt yrke är trots allt – ursäkta – urgammalt,” avslutar skribenten, och påminner därmed om att teatern har överlevt århundraden av samhällsomvälvningar och tekniska revolutioner. Kanske är det just denna uthållighet som talar för att den traditionella skådespelarkonsten, trots att den ibland betraktas som föråldrad, har en inneboende kraft som kommer att bestå även i framtiden.

Debatten om teaterns utveckling och skådespelarens roll fortsätter, och röster från både den etablerade teatern och nyare scenkonst bidrar till ett viktigt samtal om kulturarvets plats i ett föränderligt samhälle.