Dessau är inte känd för att vara en vacker stad. Efter de allierades intensiva bombningar under andra världskrigets slutskede förvandlades den en gång blomstrande industristaden sydväst om Berlin till ruiner. Men tjugo år tidigare, 1925, var det hit den redan då världsberömda design- och arkitekturskolan Bauhaus flyttade från den lilla kulturpärlan Weimar, varifrån de hade drivits bort av konservativa krafter.

Kontrasten kunde inte ha varit större. Bauhaus lämnade ett av romantikens epicentrum, Goethes och Schillers sömniga idyll, för en utpräglad arbetarstad dominerad av bolmande och mullrande industrier som flygplanstillverkaren Junkers, sockerraffinaderier och en omfattande kemiindustri.

## Politisk öppenhet banade väg

Även om stämningen var en helt annan föll valet enkelt på Dessau. Stadens ledning präglades vid tiden av liberal framåtanda under ledning av borgmästare Fritz Hesse, och Bauhaus grundare Walter Gropius såg en möjlighet att närma sig det moderna och industriella. Det var en plats där experimentlustan på skolan kunde kombineras med bättre möjligheter till serieproduktion.

Det fanns också ett uttalat politiskt intresse för stadsplanering och ett mer rationaliserat byggande, med potential till faktiska projekt. Något som aldrig hade kunnat realiseras i Weimar utöver enstaka modellhus, men som blev verklighet i det berömda bostadsområdet Dessau-Törten under det sena 1920-talet.

## 100-årsjubileum med varningssignaler

I år firas flytten och invigningen av den ikoniska skolbyggnaden med specialutställningar och ett omfattande jubileumsprogram. Temat för jubileet är ”An die Substanz” och fokuserar på skolans huvudsakliga byggmaterial: glas, betong och metall. Men även mer samtida ekologiskt hållbara experimentella material som trä, lera och svampar utforskas i en suggestiv utställning på det en gång eleganta varuhuset Zeeck på huvudgatan Kavalierstrasse.

Varuhuset hade under mellankrigstiden närmast NK:s dimensioner, men är idag ett skal. I de spöklika, utblåsta lokalerna puttrar alger i en glasmonter och ett träd växer genom fasaden. Det är en på samma gång lite kuslig och hoppingivande iscensättning av historiens misslyckanden.

Över lag görs många insatser för att knyta världsarvet Bauhaus till samtiden genom konstnärsresidens, workshops och samarbeten. Till exempel har Adidas designat en jubileumskollektion färgstarka sportkläder. I centrum av Dessau ligger det enorma, nybyggda museet ritat av det unga Barcelonakollektivet Addenda architects. Det stod färdigt till 100-årsjubileet av skolans grundande, och i den långa glasfasaden reflekteras DDR-tidens byggnader.

## En turistmagnet med global dragningskraft

Bauhaus är idag Dessaus överlägset största turistattraktion, med 180 000 besökare varje år. Många vallfärdar från andra sidan jordklotet för att se framför allt den berömda skolbyggnaden, som efter varsam renovering står kvar som ett minnesmärke över en tid där det moderna bröt fram och utmanade traditionella föreställningar om såväl kultur som samhällsliv. Skolans inverkan på Dessau under dess knappt sju år i staden lämnade onekligen sina spår, men det skedde inte utan friktion.

På stadsmuseet, inrymt i den ensamma flygel som finns kvar av det en gång ståtliga renässansslottet, visas ännu en jubileumsutställning om hur Bauhaus landade i en stad som trots Tysklands djupa ekonomiska kriser expanderade, men där det politiska landskapet ändå hårdnade snabbt. Från att ha varit ett starkt socialdemokratiskt fäste vann nationalsocialisterna mark, och blev redan vid kommunalvalet i oktober 1931 – nästan ett och ett halvt år före det nationella maktövertagandet – största partifraktion i stadshuset. Mycket av retoriken och valpropagandan gick ut på att smutskasta skolan och kräva omedelbar stängning.

## Historia som upprepar sig

Precis som när Bauhaus fyllde hundra år är firandet av flytten till Dessau kantat av politiska motsättningar. Skolan har återigen blivit tillhygge för extremhögerpartiet AfD, som ser ut att gå mot en överväldigande valseger i höstens delstatsval i Sachsen-Anhalt. En irrväg för det moderna har skolan kallats av partiet, som sätter kulturen högt på agendan och hävdar att delstaten ska bli ett ”mönsterland för kulturpolitik”, med inspiration från bland annat Orbáns Ungern.

Partiet lovar att stötta konst som bidrar till den tyska kulturidentiteten, som tar upp det goda i den tyska historien, och att motarbeta ”tyskfientlig” konst och kultur. Det är del av ett kulturkrig som känns igen även från svensk horisont, och med den högst realistiska möjligheten att en lokal AfD-regering med makt över delstatens offentliga medel kan styra kulturlivet i nationell riktning.

En bärande tankefigur är att Bauhausskolan och dess likar stod för något som AfD hätskt kallar ”traditionsförintelse”, en arkitektur som med sin internationalism och universalism kränker den nationella stilen och motarbetar människans grundläggande behov av trygghet och trivsel. Något som sticker särskilt i ögonen på högerpopulismens esteter är att modernistisk arkitektur, eller ”internationell stil” som den en gång kallades, gör anspråk på en övernationell identitet som hotar den nationella.

## Paralleller till svensk debatt

I Sverige hörs liknande tankegångar inom Sverigedemokraterna, som lanserat sin faluröda Bullerbydröm Sverigehuset med ”bostäder där det är vackert, trivsamt och skönt att vara”. Trots avsevärda skillnader finns det på ett kulturideologiskt plan likheter mellan dåtidens estetiska konflikter och dagens. För den som lyssnar hörs ekon av mellankrigstidens estetiska argument i en nymornad konservativ kritik av den tidiga modernismen.

Den i backspegeln naiva förkärleken för industrialiserat byggande och vad det ledde till i samverkan med marknadskrafternas ständiga krav på kostnadseffektivisering har med all rätt kritiserats av eftervärlden. Men det ligger något dunkelt i samtidens kritik av modernismen, som tycks handla mer om nostalgi än en seriös diskussion om de estetiska och ideologiska rötterna till storskalig massarkitektur som miljonprogrammet.

Även initiativ som Arkitekturupproret och Aldrig Mehr tycks dela estetiskt intresse med högerpopulismen. Kanske är det just de mjukare argumenten, de som handlar om skönhet och trivsel, som lockar större skaror att närma sig de nykonservativa idéerna om arkitektur och stadsbyggnad. I denna skönhetens diskurs lyfts historiserande nybyggen fram, lite oavsett vilken stil det handlar om, medan det pekas finger mot samtidens arkitektoniska misslyckanden, vilka enhälligt skylls på modernismen.

## När estetik blir politik

Tankegångarna fångas också upp i en bredare kulturkritik. Ett sådant resonemang är naturligtvis inte liktydigt med att kroka arm med djävulen, men det bagatelliserar att den estetiska konservatismen sedan länge varit ett av högerpopulismens favoritområden i den så kallade kulturkampen. I en vidare kontext kan ett svar för den som gräver i det förgångna vara: i Dessau, oktober 1931. De lokala nazisternas framgångsrika kampanj byggde på att den traditionsförnekande och kulturbolsjevikiska Bauhausskolan skulle stängas och rivas omedelbart för att rädda just traditionen.

Som Barbara Steiner, direktör för Stiftung Bauhaus Dessau, säger i en intervju: mycket i de nya angreppen från den yttersta högern handlar om ekon ur historien som kanske inte alla hör eller uppfattar som så allvarliga.

Hur historien för Bauhausskolan slutade är välkänt. Den slängdes ut från Dessau 1932 och stängdes efter en kort tid i Berlin ner för gott 1933. De lokala nazisterna infriade aldrig sitt löfte om att riva den förhatliga skolbyggnaden av betong, stål och glas, men gjorde först om den till en ideologisk husmodersskola. Senare blev den utbildningscentrum för nazistiska officerare. Platta tak i Dessau blev för en tid ett minne blott – nu skulle husen åter byggas med sadeltak. För skönhetens och trivselns skull.

Inom forskningen kring Bauhaus har det historisk-politiska perspektivet tagit större plats på senare år. Skolan verkade i en kontext där det var omöjligt att inte påverkas av ideologi, såväl från höger som från vänster. Åtskilliga böcker och utställningar knyter skolan till den extremt polariserade politiska situation som var Weimarrepublikens. En inte alltför vild gissning är att intresset för den politiska omgivningen då sporras av att historien ger ekon in i vår tid.

Det som återstår av Bauhaus är främst ett kulturarv, men skolans symboliska betydelse gör att dess eftermäle, även i form av museala byggnader och utställningar, återigen griper in i dagspolitiken. På så sätt blir Bauhaus en perfekt projektionsyta för vår polariserade samtid, där dåtidens spöken kikar fram i glasfasadernas speglingar.