Därför har ensamhet blivit en trend på sociala medier

Den kanadensiska influeraren Lana Isa sitter ensam i sin lägenhet en fredagskväll. Hon värmer en fryspizza, byter om till en blommig pyjamas och slår sig ner framför tv:n. ”Du är singel, bor ensam och är barnlös, så det här är din fredagskväll”, står det över bilden i hennes Tiktok-video. ”Jag har inga vänner”, berättar hon för sina följare.

Lana Isa är en av de mest framträdande representanterna för ett nytt fenomen på sociala medier – ensamhetsinfluerare. Under den senaste tiden har korta videor där kvinnliga kreatörer dokumenterar sina ensamma liv blivit allt vanligare på plattformar som Tiktok och Instagram. De filmar när de strosar runt i sina spartanska lägenheter, utför egenvårdsrutiner och berättar öppenhjärtigt om sina solitära liv.

Flera av dessa kreatörer har hundratusentals följare, och den amerikanska tidningen The Cut har myntat begreppet ”loneliness influencers” för att beskriva dem. Trenden representerar något nytt i influerarkulturen, där ensamhet har blivit ett tema i sig.

Sarah-Jane Hoadley är en av dessa ensamhetsinfluerare. Den 40-åriga kvinnan från Windsor i England arbetar till vardags som städerska, men började i januari dokumentera sin tillvaro under användarnamnet Drama Free Diaries på sociala medier.

”Jag tycker att beteckningen är lustig, men jag förstår varför man använder den. Jag bor ensam, har inga barn och har en väldigt begränsad social krets”, säger hon.

För Sarah-Jane blev innehållsskapandet ett led i en läkningsprocess. Tre år tidigare hade hon lämnat en våldsam relation och börjat om från grunden. Att dela sitt liv blev ett sätt att bearbeta upplevelserna.

”Jag ville visa hur det ser ut att bygga upp något från grunden och påminna andra om att de också kan göra det”, förklarar hon.

I sina inlägg är Sarah-Jane uppriktig på ett sätt som verkar slå an hos publiken. Hon berättar om sin sociala ångest och tidigare beroendeproblematik. I vissa klipp städar hon pedantiskt för att lugna nerverna, i andra gråter hon öppet.

Gensvaret har varit massivt. På bara några månader har hon fått 122 000 följare på Tiktok och över 200 000 på Instagram. Sammanlagt har hon över en halv miljon följare över olika plattformar.

”Det har känts overkligt. Först nu inser jag hur många som känner och lever som jag”, säger hon.

Att innehållet väcker igenkänning är kanske inte så förvånande mot bakgrund av statistiken. I Storbritannien, där Sarah-Jane är bosatt, uppger omkring en fjärdedel av alla vuxna att de har ensamhetskänslor. I Sverige är motsvarande siffra ungefär var femte person över 16 år, enligt Folkhälsomyndigheten.

Men det som skiljer ensamhetsinfluerare från andra som lider av ensamhet är att de inte framställer sin situation som ofrivillig. Tvärtom presenteras isoleringen som ett aktivt val, ett sätt att leva som de har valt.

”Jag försöker förmedla att man kan vara själv utan att känna sig ensam. För det finns fortfarande förväntningar på att alla jämt ska vara upptagna och sociala”, säger Sarah-Jane.

Utöver Sarah-Jane och Lana Isa finns flera andra kreatörer som har byggt upp stora följarskaror kring liknande innehåll. Devon Noehring är känd för att gå på ”solodejter”, och New York-bon Paulina Cee har också skapat en nisch kring det ensamma livet. Deras bevekelsegrunder skiljer sig åt, men gemensamt är att de lyfter fördelarna med en solitär tillvaro – friheten från krångliga relationer och möjligheten att njuta av stillhet.

Magdalena Petersson McIntyre, docent och universitetslektor i modevetenskap vid Lunds universitet, har forskat om influerarkultur och autenticitet. Hon menar att ensamhetsinfluerarnas popularitet delvis beror på att de erbjuder alternativa livsberättelser.

”Om influerares innehåll tidigare kretsade kring familj, konsumtion eller karriär, blir ensamhet nu ett nytt tema. Det blir ett sätt att göra ensamheten betydelsefull”, säger hon.

I kommentarsfälten på kreatörernas konton är det tydligt att budskapet tilltalar många. ”Det här är mitt introverta drömliv” och ”Inspiration!” hör till de vanligaste reaktionerna. Särskilt verkar många kvinnliga följare finna tröst i att se andra kvinnor leva i frivillig ensamhet.

Magdalena Petersson McIntyre tror att detta handlar om en större kulturell förändring. I många kulturer har kvinnor traditionellt förknippats med relationer, omsorg och social gemenskap. Därför har kvinnlig ensamhet ofta framställts som ett misslyckande eller något skamligt, inte minst i populärkulturen.

”När ensamhet i stället målas upp som ett val utmanas idealen. Möjligen speglar det även en utveckling där självständighet blir en viktigare del av hur kvinnor definierar sig”, säger hon.

Men fenomenet har också mött kritik. I The Guardian har en skribent beskrivit innehållet som en form av ”mysig resignation” inför det sociala livet. Liknande invändningar har förts fram i The Atlantic, och i vissa kommentarsfält anklagas influerarna för att romantisera ensamlivet och förringa problemen med social isolering.

Martin Wolgast, psykolog och docent i psykologi vid Lunds universitet, anser att kritiken till viss del är befogad. Han har forskat om sociala mediers effekter på upplevd ensamhet.

”Att värna om ensamtid är inte problematiskt i sig, det kan till och med vara bra för välbefinnandet. Däremot kan gränsen mellan självvald och ofrivillig ensamhet ibland bli suddig om man drar sig undan för mycket”, säger han.

Han framhåller att ofrivillig ensamhet är kopplat till ökad risk för psykisk ohälsa, sämre fysisk hälsa och till och med förtida död. Människan behöver nära, ömsesidiga relationer – det är en av de mest robusta skyddsfaktorerna för välbefinnande.

”Därför kan det bli ett problem när ensamhet ses som ett ideal snarare än som en livssituation”, säger Martin Wolgast.

Det finns också en uppenbar paradox i ensamhetsinfluerarnas tillvaro. De beskriver sig som introverta och socialt skygga, men delar samtidigt sina liv med hundratusentals människor. Hur ensamma är de egentligen?

”Att skapa innehåll kring det man gör i sin ensamhet är ju ett sätt att inte vara ensam”, konstaterar den svenska författaren, bloggaren och influeraren Flora Wiström.

Hon förklarar att hon själv sällan känt sig ensam, men att hon kan förstå varför influerare skapar den här typen av inlägg. Hon jämför med sina egna skrivresor, där hon tycker det är skönt att ha en blogg att dokumentera upplevelserna på.

”Kontakten med följarna får en att känna gemenskap. Och på köpet känner man sig sedd”, sammanfattar hon.

För Sarah-Jane Hoadley, som återkommande beskriver sin följarskara som ett växande ”community”, har det blivit precis så. Hon tillbringar fortfarande mycket tid för sig själv, men känner sig mindre udda med vetskapen att det finns så många där ute som förstår henne.

Trenden med ensamhetsinfluerare har också gett upphov till närbesläktade fenomen på sociala medier, som ”solo-maxxing”, vilket går ut på att bejaka sitt singelskap och prioritera sig själv framför sexuella eller känslomässiga relationer.

Vad fenomenet säger om samtidens kultur och hur det kommer att utvecklas framöver återstår att se. Men tydligt är att ensamhet, och särskilt frivillig ensamhet, har blivit ett tema som engagerar och väcker stark igenkänning hos många.