I litteraturrecensionen av Lotta Lundbergs nya roman ”De aningslösa” väcks frågor om etik, människovärde och gränserna för reproduktionsteknologi. Romanen, som ges ut på Natur & Kultur, väver samman tre berättelser från skilda tidsperioder för att utforska vem som egentligen har rätt till ett barn – och till vilket pris.
Redan i titeln gör Lundberg ett val som väcker debatt. Att kalla sina romanfigurer för ”aningslösa” innan läsaren ens hunnit bilda sig en egen uppfattning kan uppfattas som att författaren föregriper läsarens omdöme. Lundberg, som tidigare visat en förmåga att gestalta komplexiteten även i grymma handlingar, tycks här ha valt en mer entydig utgångspunkt.
Romanen följer tre parallella berättelser. I en av dem möter vi Freja, en ung svensk kvinna med konstnärliga ambitioner som efter ett år i Berlin hamnat på en klinik i Alperna tillsammans med andra unga kvinnor. Där hålls de i schack med löftet om vistelse hur länge de vill – mot att de låter sig användas som äggdonatorer för barnlängtande par. Kvinnorna har bedömts som ”genetiskt fläckfria”: friska, begåvade och vackra. Deras ägg betingar höga priser på en marknad där tillgången styr.
I en andra berättelse följer vi Johan och hans fru, som efter flera misslyckade IVF-försök befinner sig på en fertilitetsmässa i Köln. Där får de tips om en klinik med en ”babygaranti” – mot en kvarts miljon kontanter och en promenad över gränsen till Ryssland. Om det inte blir något barn får de pengarna tillbaka. En modell som väcker frågor om vad som egentligen säljs och köps när det gäller mänsklig fortplantning.
Den tredje berättelsen, placerad i bokens mitt, utspelar sig 1944. Här möter vi Irmgard, barnmorska på ett mödravårdshem utanför München som ingår i nazisternas Lebensborn-program. Syftet är att säkra den ariska rasens fortlevnad genom att låta godkända kvinnor föda barn under särskilt gynnade förhållanden – medan resten av landet svälter. Barnen hålls medvetet åtskilda från sina mödrar för att inte försvagas av psykologisk närhet.
Det är i Irmgard-avsnittet som romanen enligt recensenten kommer till sin rätt. Här förenar Lundberg två av sina styrkor: förmågan att skapa driv i prosan och konsten att bygga på gedigen research utan att det blir påtagligt. Lebensbornkliniken fungerar som en tacksam scen, och Irmgard framstår som en övertygande gestalt – naiv idealist och självbedragare i en och samma person. Hon vill bara hjälpa, och få känna sig utvald av chefsläkaren, en av Himmlers förtrogna.
De övriga två berättelserna når inte samma nivå, enligt recensenten Rebecka Kärde i DN Kultur. Freja-avsnittet tyngs av trovärdighetsproblem och bikaraktärer som främst tycks finnas för att föra handlingen framåt i rätt ögonblick. Huvudpersonen själv förblir svårfångad, och hennes språkbruk – med uttryck som inte hör hemma i en ung kvinnas vokabulär idag – väcker frågor om ålder och trovärdighet.
Även valet att knyta samman de tre berättelserna genom släktskapsband får kritik. Recensenten menar att resultatet blir en konstruktion som snarare förminskar än fördjupar romanens tematik, och att Lundberg därmed underskattar läsarens förmåga att själv se de historiska parallellerna.
Sedan tidigare är Lotta Lundberg känd för romaner som ”Timmar av sten” och ”En ö i havet”. Med ”De aningslösa” återkommer hon till struktur med tre tidsplan som hon även använde i ”Timme noll” från 2014, där hon vävde samman berättelser från olika epoker för att belysa existentiella frågor.
Recensenten konstaterar att de etiska frågorna i boken onekligen är intressanta: Vem har rätt till ett barn? Är föräldraskap livets mening – och i så fall för vem? När övergår ansvarstagande för ett framtida barns livskvalitet i något annat, mer problematiskt?
Samtidigt menar recensenten att de två andra berättelserna inte når upp till samma nivå. Freja-avsnittet tyngs enligt recensionen av trovärdighetsproblem, och bikaraktärerna tycks främst finnas till för att leverera dramatiska repliker i rätt ögonblick. Huvudpersonen själv förblir svårfångad, med en vokabulär som känns ålderdomlig för en person född på 2000-talet.
Att Lundberg dessutom låter de olika berättelserna knytas samman genom släktband uppfattas som en eftergift åt ett berättargrepp som snarare försvagar än fördjupar de historiska parallellerna. Kritiken är tydlig: låt hellre läsaren själv dra slutsatserna än att tvinga fram kopplingar som känns konstruerade.
Lotta Lundberg är en etablerad svensk författare med en rad kritikerrosade romaner bakom sig. Med ”De aningslösa” tar hon sig an ett högaktuellt ämne där medicinsk etik, marknadskrafter och historiska paralleller flätas samman – en roman som väcker fler frågor än den besvarar, vilket kanske också är dess avsikt.
