De kaotiska filminspelningarna gjorde Bo Widerberg till en fungerande människa

I dokumentärfilmen ”I huvudet på Bo” ges en mångfacetterad bild av en av Sveriges mest inflytelserika filmregissörer. Filmen inleds träffsäkert med en TV-intervju där journalisten Staffan Heimerson beskriver Bo Widerberg som ett ”stormcentrum” och en ”utmanare i svensk film” – karakteristik som Widerberg själv direkt avfärdar med ett rakt ”Det här är inte bra!” Denna scen etablerar omedelbart Widerbergs kompromisslösa personlighet och hans vana att ta kontrollen över sin omgivning.

Trots att Widerberg internationellt ofta hamnade i skuggan av Ingmar Bergman, som han nedlåtande kallade för ”dalahästen”, var den Malmöfödde regissören på många sätt närmare de människor han porträtterade i sina filmer. Han hade en särskild förkärlek för att arbeta med amatörer och lät gärna skådespelare sluddra och tala i mun på varandra för att skapa en känsla av äkthet och autenticitet.

Dokumentären, regisserad av Jon Asp och Mattias Nohrborg, presenterar flera fascinerande ljudupptagningar från Widerbergs olika filminspelningar. Dessa avslöjar hans exceptionella förmåga att omvandla oförutsedda händelser till konstnärliga tillgångar. Ett exempel är när en förbipasserande kvinna störde inspelningen av ”Kvarteret Korpen” (1963), varpå Widerberg lät henne bli en del av filmen. Materialet visar också hans noggrannhet med detaljer, som Sven Wollters nakna underkropp i ”Mannen på taket” och Tommy Berggrens reaktion på en fågel precis innan hans rollfigur avrättas i ”Joe Hill” (1971).

Filmens styrka ligger i dess ovilja att försköna Widerbergs mörkare personlighetsdrag. Här skildras öppet hans otrohetsaffärer, manodepressiva tendenser, komplicerade relationer till sina barn och ibland grymma behandling av skådespelare. Särskilt besvärande framstår hans beslut att i sin sista film, ”Lust och fägring stor” (1995), casta sin egen son Johan Widerberg som den unga älskaren till Marika Lagercrantz lärarinna – ett val som blir än mer problematiskt mot bakgrund av filmens självbiografiska undertoner.

Det tycks som att Widerberg endast fann sig själv i det kreativa kaos som omgav hans filminspelningar. Hans son Martin berättar att fadern var betydligt mer kärleksfull när sonen följde med till inspelningsplatserna än vad han var i hemmet.

Dokumentären följer en huvudsakligen kronologisk struktur genom Widerbergs karriär, vilket ibland kan uppfattas som något förutsägbart. Detta uppvägs dock av Kaveh Akabers känsliga klippning som ger utrymme åt pauseringar och välvalda filmutdrag. En svaghet i produktionen är de ibland abrupt växlande intervjusekvenserna, där det kan vara svårt att identifiera vem som talar när ingen bild på intervjupersonen visas, vilket skapar ett onödigt förvirrande intryck.

”I huvudet på Bo” lyckas dock utmärkt med att förklara Widerbergs konstnärliga uttryck och influenser. Tittaren slås av regissörens otroliga mångsidighet och blir omedelbart sugen på att återuppleva hans mest betydelsefulla verk: den verklighetsnära ”Barnvagnen” (1963), den visuellt slående ”Elvira Madigan” (1967), den politiskt laddade ”Ådalen 31” (1969) och den nervkittlande ”Mannen på taket” (1976).

När ”I huvudet på Bo” hade sin premiär på filmfestivalen i Cannes 2025, nästan sextio år efter att ”Elvira Madigan” tävlade om Guldpalmen på samma festival 1967, markerade det ett slags fullbordan av en cirkel. Dokumentären argumenterar övertygande för Widerbergs betydelse i svensk filmhistoria och hans enastående förmåga att skapa verk som fortsätter att beröra publiken långt efter hans bortgång.

För den som vill fördjupa sig ytterligare i svensk filmhistoria rekommenderas dokumentärerna ”Jag är Ingrid” (2015), ”Citizen Schein” (2017) och ”Bergman – ett år, ett liv” (2018).