Det krävs fantasi för att njuta av Jigitz nya skiva

Brooklyn-dj:n och producenten Jigitz har nyligen släppt sitt andra album, ”50 ballerinas”. Skivan, som rör sig inom en maximalistisk house- och hyperpoptradition, har väckt uppmärksamhet både för sitt iögonfallande koncept och för en rad samarbeten med bland andra de svenska artisterna Rebecca och Fiona samt Killen. Albumet har fått blandade omdömen från kritiker – en recension ger betyget 3 av 5 och konstaterar att projektet är ambitiöst men inte fullt ut håller måttet i skivformat.

Jigitz, vars artistnamn blivit alltmer välkänt i den elektroniska dansmusiken, har en ovanlig bakgrund. Innan han satsade på musiken på heltid arbetade han med marknadsföring på ett skivbolag. Enligt honom själv började karriären på ett kontor – han producerade musik i hemlighet medan omgivningen successivt fick nys om hobbyprojektet. När den egna musiken började hyllas allt mer blev det svårt att dölja, och till slut valde han att lämna tryggheten och bli fulltidsmusiker. Under de senaste två åren har han turnerat flitigt och byggt ett namn inom den internationella klubbscenen.

Det nya albumet, ”50 ballerinas”, är paketerat med en genomgående balettestetik, något som känns igen från debutskivan. Omslag och visuella uttryck är medvetet utformade för att skapa en distinkt identitet. Skivan innehåller dessutom en rad gästspel från artister som är respekterade inom sina genrer – förutom Rebecca och Fiona och Killen medverkar även artisten Tabis, som sjunger på titelspåret. Denna bredd av samarbeten signalerar en ambition att överskrida genrebegränsningar och nå en bredare publik.

Musikaliskt är ”50 ballerinas” ett experimentellt och stundtals kaotiskt collage. Jigitz blandar loopad sång, snabba trummaskiner, tunga basslingor och kolliderande synthar. Låtar som ”Car crash” varvar ljudet av pistolskott med ramsliknande melodier, medan ”Can’t be nothing but what I am” överraskar med en mer akustisk folkpopkänsla som för tankarna till mitten av 2010-talet. Titelspåret ”50 ballerinas” intar en mer melankolisk ton, där Tabis framträder med en hes och rå stämma. Trots detta överflöd av idéer lyckas artisten bara undantagsvis sy ihop ambitionerna till en sammanhållen helhet. Undantaget är spåret ”Trackstar”, som beskrivs som en avskalad hyperpop-produktion – här fungerar Jigitz experimentlusta bättre.

Textmässigt rör sig låtarna kring teman som kärlek, sex och verklighetsflykt. Fraserna är ofta enkla och direkt riktade mot dansgolvet – något som fungerar väl i ett klubbkontext, men som i skivformat riskerar att bli förutsägbart. Recensenten som gett albumet betyget 3 av 5 framhåller att de lättsmälta budskapen är precis vad man vill ha i en klubbmiljö, men att de faller platta när man lyssnar hemma i lugn och ro.

Jigitz är inte ensam om att vara en dj och producent vars musik primärt är skapad för liveframträdanden. Inom elektronisk dansmusik är det en vanlig utmaning att översätta energin från ett dansgolv till ett albumformat. Många artister inom genren har byggt sina karriärer på liveframträdanden och remixar, och skivsläpp fungerar ofta som marknadsföring snarare än som självständiga konstverk. ”50 ballerinas” är inget undantag – av videor från liveframträdanden att döma har Jigitz en uppenbar förmåga att få publik att dansa, men den kvaliteten förmedlas inte fullt ut genom en högtalare eller hörlurar.

Ändå är albumet ett tydligt tecken på en växande trend: gränserna mellan house, pop och experimentell elektronisk musik blir allt mer flytande. Att en dj från Brooklyn med bakgrund i skivbolagsvärlden samarbetar med svenska artister och släpper ett konceptalbum med balettestetik visar hur den globala musikscenen blir allt mer sammankopplad. Samtidigt illustrerar det en svårighet som många dansmusiker står inför: att skapa ett album som fungerar både på klubben och i vardagsrummet.

För Jigitz del får ”50 ballerinas” ses som ett djärvt steg framåt, även om det inte är helt utan invändningar. Med fler turnéer och en fortsatt utveckling av sitt sound har han potential att befästa sin position inom den elektroniska musikscenen. Kritiken pekar dock på att det krävs mer än enstaka starka spår för att lyckas på den allt mer konkurrensutsatta albummarknaden. För lyssnare som uppskattar experimentlust och hög energi finns det ändå flera ögonblick värda att lyfta fram – inte minst ”Trackstar”, som av flera bedömare pekas ut som albumets starkaste ögonblick.