Martin Gelin: Rachel Cusks nya roman sägs handla om vännen Natalie Portman – men gör den det?

Rachel Cusk har under två decennier etablerat sig som en av den engelskspråkiga världens mest ambitiösa och omdiskuterade romanförfattare. Med nya boken ”Life of M”, som ges ut på engelska den 25 augusti och väntas i svensk översättning våren 2027, utmanar hon återigen gränserna mellan fiktion och verklighet.

Redan före lanseringen har romanen skapat rubriker internationellt. Orsaken är en huvudperson vars attribut och biografiska detaljer uppvisar tydliga likheter med skådespelaren Natalie Portman, som sedan flera år är bosatt i Paris. Den globala skvallerkåren har utropat verket till en litterär skandal, medan litteraturkritiker försökt tona ner kopplingen med argumentet att det trots allt rör sig om skönlitteratur.

Romanen utspelar sig i Paris, även om staden aldrig namnges. Cusk låter medvetet miljön förbli anonym – ett grepp som kan läsas som en kommentar till att Paris blivit något av en kliché inom samtidslitteraturen. Den brittiska författaren Ayşegül Savaş använde samma metod i förra årets uppmärksammade roman ”The Anthropologists”, som rörde sig i en mer anspråkslös del av stadens kulturliv.

Cusk har sedan debuten varit känd för att ständigt omarbeta sin berättarteknik. I ”Life of M” återvänder hon till den stil som gjorde ”Konturer”-trilogin till en kritikerfavorit: mekaniska uppräkningar av människor och miljöer, följt av korta och sylvassa observationer om samtidens motsägelser. Språket är lättare och mer elegant än i den pompösare ”Parad”. Kritiker har jämfört hennes syntax med tonsättaren Philip Glass musik, där hypnotiska upprepningar plötsligt får färg av en explosiv melodi.

Romanen väver in scener hämtade direkt från Cusks eget offentliga liv i Paris. I en passage skildras en litterär salong i modehuset Chanels lokaler, där modellen Naomi Campbell och filosofen Charlotte Casiraghi, dotter till prinsessan Caroline av Monaco, diskuterar författarens böcker. Miljön är långtifrån den intellektuella värld som Simone de Beauvoir skildrade i klassiska ”Mandarinerna”, och kontrasten väcker frågor om vad som hänt med den samhällstillvända romanen sedan dess.

Som i flera av Cusks tidigare verk rör sig berättelsen i bekväma societetsmiljöer där kulturellt kapital är en självklar valuta. Berättaren, som i allt väsentligt delar Cusks egen biografi, betraktar omgivningen uppifrån – som en hök över Paris förmögna och inflytelserika. Hon genomskådar charader och ser den misogyna avgrunden hos bittra män som söker förminska henne vid vernissager och middagar. Vid flera tillfällen förnekar hon samtidigt sina egna privilegier, vilket fått kritiker att fråga sig om det är författaren själv som är blind för sin klasstillhörighet – eller om det bara är en person med hennes biografi som råkar vara det.

Trots romanens underhållande yta beskrivs den i grunden som djupt sorglig. Den mynnar ut i en antiklimax där Cusk överger de stora estetiska frågeställningarna från bokens inledning till förmån för ett tämligen banalt försvar av skönlitteraturens rätt att finna på saker.

Det som dröjer kvar hos läsaren är bilden av Tour Montparnasse, den enda skyskrapan i centrala Paris. Skämtet bland stadens invånare lyder att den bästa platsen i staden är högst upp i tornet, eftersom det är det enda stället där man slipper se det. Med den bilden fångar Cusk något väsentligt om litteraturen själv – ett torn som reser sig över världen, där skaparen ser allt utom sin egen spegelbild.

Cusk har genom åren utforskat det performativa jaget som offentliga personer måste skapa, och ”Life of M” fördjupar den undersökningen. Boken blir därmed inte bara en roman om kändisskapets villkor, utan också en kommentar till hur skönlitteraturen hanterar gränsen mellan verklighet och fiktion i en tid när författarens eget liv allt oftare blir en del av marknadsföringen.