Rysk-franska musikerduon förnyar Beethovens violinsonater med sprudlande lekfullhet

När violinisten Alina Ibragimova och pianisten Cédric Tiberghien nu ger ut sin andra inspelning av Beethovens violinsonater, ett projekt som inleds med sonaterna 1, 2, 3 och 5, är resultatet remarkabelt annorlunda än deras första försök för 20 år sedan. Det handlar inte bara om val av instrument utan om en genomgripande nytolkning av hur dessa klassiska verk kan framföras.

Violinsonaterna utgör en av hörnpelarna i den klassiska kammarmusikens repertoar, och genom årtionden har de lockat mängder av framstående musiker att sätta sina tänder i dem. Tyska lyxviolinisten Anne-Sophie Mutter genomförde till och med en gång ett heldagsmaraton i Konserthuset i Stockholm där hon spelade igenom samtliga tio sonater i ett svep, en musikalisk bedrift som även bevittnades av det svenska kungaparet.

Men sådana evenemang riskerar ibland att reducera pianistens roll till enbart ackompanjemang. Detta är faktiskt ett genomgående problem vid framförandet av dessa verk, eftersom Beethoven själv skrev de flesta av sonaterna för piano med ackompanjerande violin, snarare än tvärtom. Pianisten har alltså teoretiskt sett huvudrollen, även om violinisten ofta tar all uppmärksamhet.

Det är här som Ibragimova och Tiberghien bryter ny mark. Duon, som för två decennier sedan presenterades som BBC:s unga talanger, hon från Ryssland och han från Frankrike, har utvecklat ett samspel som väcker förnyad uppmärksamhet. Deras nya inspelning, utgiven på BIS/Naxos, visar en mognad och en förståelse för Beethovens musik som går långt bortom teknisk perfektion.

Den mest påtagliga skillnaden från deras tidigare inspelning ligger i valet av instrument. Ibragimova spelar denna gång på sensträngar medan Tiberghien använder ett fortepiano från 1794, samma typ av instrument som var standard under Beethovens egen tid. Men att kalla detta val för gammalmodigt vore att missa poängen helt. Istället skapar instrumenten ett pinfärskt, krispigt och vigt ljud som andas modernitet trots sin historiska förankring.

Det är dock inte bara instrumenten som gör denna inspelning unik. Ibragimova och Tiberghien har utvecklat en särskild retorik i sitt samspel, där musiken blir som en levande konversation mellan två jämbördiga parter. Det kan vara ett intensivt gräl, ett lekfullt skojande eller en verbal pingismatch där replikerna flyger snabbt mellan de två musikerna. Varje fras känns genomtänkt och meningsfull, och det finns inte en död sekund i framförandet.

Den välkända ”Vårsonaten”, officiellt sonat nummer 5, spritter av liv i deras tolkning. Det är lätt att föreställa sig hur detta måste ha låtit när Beethoven själv spelade dessa verk tillsammans med sin trogne fiolpolare Ignaz Schuppanzigh. Historiska källor berättar att de två musikerna brukade hetsa och reta varandra under sina gemensamma framföranden. När Schuppanzigh klagade att ett parti var för svårt att spela, ska Beethoven ha svarat att han inte brydde sig om violinspelet när musan kallade på honom.

Denna typ av kreativ friktion och lekfull energi genomsyrar Ibragimova och Tiberghiens inspelning. De har lyckats fånga något av den explosiva kreativitet och det odisciplinerade geni som kännetecknade Beethoven som person och kompositör. Samtidigt upprätthåller de en professionell nivå av musikaliskt hantverk som gör varje detalj hörbar och meningsfull.

Duons approach till Beethoven står i stark kontrast till många moderna framföranden som betonar perfektion och polering framför spontanitet och dramatik. Istället för att presentera verken som museala artefakter som ska bevaras i bärnsten, behandlar Ibragimova och Tiberghien dem som levande musikdramatik som fortfarande har något viktigt att säga till dagens publik.

Detta är första utgivningen i vad som förväntas bli en komplett serie av alla tio violinsonaterna. Om de kommande volymerna håller samma höga nivå som denna första, står vi inför något som kan bli en referensinspelning för kommande generationer. Det är sällan man upplever en så lyckad kombination av historisk medvetenhet och musikalisk friskhet.

För den som är intresserad av kammarmusik och Beethovens verk specifikt är denna inspelning ett måste. Den visar att även välkända klassiska verk kan erbjuda nya perspektiv när de hanteras av musiker med både teknisk kompetens och artistisk vision. Ibragimova och Tiberghiens Beethoven är varken ehrfurchtig eller alltför familjär, utan träffar en perfekt balans mellan respekt för traditionen och vilja att förnya.