En modern pensionär i Sverige idag är långt ifrån den traditionella bilden av en äldre person som sitter hemma i en hängmatta. Det är en av reflektionerna som framkommer när en nypensionerad skribent funderar över vad det egentligen innebär att tillhöra denna växande samhällsgrupp.

Efter nästan 42 år på samma arbetsplats lämnade skribenten in passerkort, dator och mobiltelefon för snart fyra år sedan. Men känslan av att vara pensionerad har aldrig riktigt infunnit sig. I stället beskriver hon sig själv som ”passionerad” snarare än ”pensionerad” – en ordlek som kanske fångar in den moderna pensionärens verklighet bättre än traditionella begrepp.

Diskussionen om vad en pensionär är och hur man ska definiera denna grupp människor är mer aktuell än någonsin. I ett samtal med en jamnårig vän, som i texten kallas Blixten, framkom ett motstånd mot själva kategoriseringen. Han ogillade frågan om de var ”typiska pensionärer” och menade att han inte tycker om när människor delas in i olika fack. Det är en inställning som många i dagens yngre pensionärsgeneration delar.

Trots motståndet mot kategorisering är pensionärer som grupp en politiskt mycket betydelsefull del av befolkningen. Med valåret 2026 som exempel pekar skribenten på hur politikerna intensifierar sin kommunikation med denna väljargrupp när det närmar sig val. Pensionärer utgör en stor och växande del av den svenska befolkningen, och deras röster väger tungt i demokratiska processer.

Den moderna pensionärstillvaron beskrivs som en tid av frihet och flexibilitet. Utan skyldighet att vakna tidigt fem dagar i veckan för att gå till jobbet, finns nu möjligheten att göra saker i sin egen takt. Skribenten citerar en vän, Agnes, som beskriver livet som pensionär som att ”det är lördag hela veckan”. Det är en poetisk beskrivning av den frihet som kommer med att inte längre vara bunden till en arbetsgivares schema.

Agnes gav också ett specifikt råd inför pensionen: ”fördela gracerna” och bara göra en sak varje dag. Det är en filosofi som syftar till att man ska njuta av tiden och inte stressa igenom tillvaron även som pensionär. Dock erkänner skribenten att detta råd brukar ”spricka lagom till lunch” – en ärlig reflektion över hur svårt det kan vara att verkligen bromsa in och ta det lugnt när man varit aktiv hela sitt liv.

Ett underhållande perspektiv på pensionärers vardag kommer från en enkät på en förskola där femåringar fick svara på frågan ”Vad gör en pensionär?”. Ett av barnen svarade: ”De är bara hemma. Kanske sitter de i sin hammock om de har någon.” Denna naiva beskrivning väcker både skratt och eftertanke om vilken bild samhället har av pensionärer.

Hammocken som symbol för pensionärstillvaron får en extra dimension genom en anekdot från 1961. När skribentens morfar fyllde 60 år fick han en hammock i present från sina barn. Tanken var god – morfar var en aktiv person på sommarstället och behövde kanske en plats att vila. Men presenten togs emot på helt annat sätt än väntat. Morfar blev inte glad, utan uppfattade hammocken som en förolämpning. Det kan tolkas som att han såg gåvan som en symbol för att han nu förväntades bli passiv och ta det lugnt, något som gick emot hans självbild.

Denna historia från 1960-talet illustrerar hur synen på åldrande och pension har förändrats över tid. För 60 år sedan sågs 60-årsdagen som början på en passiv fas i livet. Idag är många 60-åringar fortfarande mitt i sitt yrkesverksamma liv, och pensionärer i 65-årsåldern och uppåt är ofta aktiva, engagerade och långt ifrån den vilande hammockbilden.

Den moderna pensionären i Sverige är med andra ord en komplex identitet som många har svårt att helt identifiera sig med. Trots att man åldersmässigt och formellt tillhör gruppen pensionärer, är självbilden ofta en annan. Man är inte pensionerad utan passionerad, inte vilande utan aktiv, inte kategoriserad utan individuell. Kanske är det just denna komplexitet och mångfald som gör dagens pensionärer till en så intressant och politiskt betydelsefull grupp i det svenska samhället.