Elsa och Cornelia Swärd: ”Kärleken är stabil men pengarna går åt snabbt”

I sex år stod gården på andra sidan ängen tom. Efter att Ragnar gått bort och Elisabeth flyttat till Karlstad blev det tyst på den gamla gården i Ekshärad. Grannarna Pelle och Monica Holmberg undrade vad som skulle hända. Skulle något av barnen ta över eller skulle gården säljas? Någon kom och klippte gräset ibland, boningshuset hölls uppvärmt vintertid, men i övrigt var det stiltje.

En sommar bodde Cornelia, barnbarn till de gamla ägarna, där med sin flickvän Elsa. Det väckte hopp hos grannarna, men sommaren tog slut och många år gick utan att de syntes till igen. Men i fjol kom Cornelia och Elsa tillbaka – den här gången som gifta med två barn och en ouppfostrad hund, med sikte på att stanna för gott.

Sedan dess har Pelle och Monica inte haft en lugn stund. Paret Swärd har visat sig behöva sina grannar mer än de kunde ana. ”Det finns inget Pelle inte kan”, säger Elsa Swärd. ”Mina föräldrar och min syster bor i Karlstad, så vi kan alltid få barnvakt utan problem. Men Pelle och Monica är våra vardagshjältar”, tillägger Cornelia.

## Ett nytt liv på landet

Inte heller paret Swärd själva har haft en lugn stund. Ett lägenhetsbyte i Stockholm och en hyresrätt som ombildades till bostadsrätt gav ett bra startkapital när den såldes. Nu äger de gårdens alla byggnader och de 25 hektaren mark som hör till. Och hela ansvaret som följer med.

På kylskåpet i det väl tilltagna köket, som kan rymma ett helt jaktlag, sitter en lång att göra-lista för framtida fix och don. Men flera saker är redan avklarade. Köksträdgården är inhägnad, kattluckan är beställd och vattenpumpen i sjön fungerar.

”Det var Pelle som hjälpte oss med pumpen. Jag hade ingen aning om att den först behövde dränkas för att fungera. Nu kan vi vattna odlingarna med vatten från sjön”, förklarar Elsa.

Jämte att göra-listan sitter en tabell över hur många åkersorkar parets två bondkatter har fångat. Kaj leder stort över Poppy, men hon har fullt upp med annat just nu – i en garderob på övervåningen diar hon tre dagsgamla kattungar. ”Vår son Ragnar har döpt dem till Pelle, Monica och Lasse”, säger Elsa. Ingen vet riktigt vem Lasse är, ”men det lät bra”.

Snart blir Elsa och Cornelia Swärd trebarnsföräldrar. Cornelias mage putar ut och det blir en kille även den här gången. Vad han ska heta? Gösta. Sedan tidigare har de sönerna Ragnar, sex år, döpt efter Cornelias farfar, och Allan, fyra år.

## Renovering och nya rutiner

Cirkelsågens skrik skär genom glesbygdens tystnad. Hantverkarna som byter fasad på boningshuset är i gång igen efter lunch. Makarna Swärd gör vad de kan själva, men känner sina begränsningar. De vet när betald hjälp måste lejas in.

Med fötterna i lånade stövlar blir det en rundtur på gården. Den gamla hundgården har växt igen och labradoren Maggan försöker få hantverkarna att leka apport med en bit spillvirke. Det är nya tider på gården vid Mossbergssjön, liksom i riket i övrigt.

Cornelias farfar Ragnar var flottningschef på Klarälven och farmor Elisabeth distriktssköterska. Elsa och Cornelia har ett förflutet inom tv-branschen och träffades 2017 när de båda jobbade med ”Farmen”. I dag arbetar Cornelia som veterinär i Sunne och Elsa delvis som influencer, delvis som projektledare för ett byggnadsvårdsprojekt i regi av Torsby kommun.

## Författarduon på uppgång

Dessutom är paret en deckarduo på uppgång. Deras andra bok ”Blodröta” är sommarens följetong i DN. Debuten ”Rovdrift” från förra året belönades med såväl Adlibrispriset som Föreningen Värmlandslitteraturs debutantpris. ”Twisten på slutet är verkligen något alldeles särskilt”, skrev DN:s Jonas Thente i sin uppskattande recension.

Passande nog är det ett liv liknande det som deltagarna i ”Farmen” lajvar som paret nu håller på att upprätta. Elsa står för grönsakerna och Cornelia, som jagar, står för köttet. Efter att ha fått nöja sig med en kolonilott under åren i Uppsala, där Cornelia pluggade till veterinär, är det nu bara orken som sätter gränser för trädgården. Höns och getter ska införskaffas framöver.

Intresset för att veta vad man stoppar i sig låg till grund för debuten ”Rovdrift”. Systematiskt fusk och dolda sanningar i livsmedelskedjan visade sig vara finfint stoff för en deckare.

Vid en första anblick är det många stadsbors dröm som paret har realiserat. Ett stort hus intill en sjö vid vägs ände. För andra är det en mardröm – att leva i ett renoveringskaos utan slutdatum med små barn, samtidigt som pengar ska tjänas och författardrömmar förverkligas.

Gården är sliten, det går inte att komma ifrån. Men livet på landet har gett paret något mer än materiellt välstånd. ”Jag var ute och påtade i trädgården till klockan tio häromkvällen. Jag stod där i solnedgången och tittade på tulpanerna som stod i full blom. Jag känner mig jätterik fast jag är väldigt mycket mer pank än vad jag har varit i hela mitt vuxna liv”, säger Elsa.

## Digitala utmaningar och framtidsvisioner

”Blodröta”, liksom ”Rovdrift”, utspelar sig i en nära framtid – våren 2034. Duon har puttat fram sitt deckaruniversum ett par år för att få större svängrum i samhällsskildringen. ”Vi kan dra ämnena som vi skriver om lite längre. Dessutom är det väldigt roligt och ger stor kreativ frihet”, säger Elsa.

Nya boken handlar om vad digitaliseringen gör med barn, men också vad som händer när föräldrar försöker skydda sin avkomma för mycket från den verkliga världen. Huvudpersonerna är journalisten Vera Bonde och polisen Maggan Kipowski, som introducerades i debuten.

Paradoxalt nog är Elsa själv influencer, klistrad vid telefonen för sitt arbete. ”Att kunna försörja sig på Instagram är ett privilegium som jag är medveten om och tacksam för. Baksidan är att jag blivit mitt eget skräckexempel. Mitt koncentrationsspann har blivit jättesmalt på grund av alla notiser. Jag vill inte att barnen ska ärva det beteendet”, förklarar hon.

Sedan paret flyttade till gården får barnen springa fritt på ett gammaldags sätt. De cyklar, klättrar, ramlar och får skrubbsår. Men de har i princip ingen skärmtid. ”Vi kommer att hålla dem borta från internet så länge som vi bara kan”, säger Cornelia.

## Skrivprocessen och framtidsplaner

Tillvägagångssättet när paret skriver är noggrant planerat. Tillsammans planerar de storyn till punkt och pricka samt stolpar upp berättelsen. Sedan drar de sig tillbaka till olika hörn av huset och skriver varsitt narrativ. Elsa skriver Veras kapitel och Cornelia skriver Maggans.

”Jag är en långsam författare jämfört med min fru. Jag vill gärna att mina kapitel ska sitta från början, utan att jag behöver skriva om dem”, säger Cornelia. ”Medan jag slafsar igenom skiten första gången bara för att få fram något som jag kan jobba vidare med”, tillägger Elsa.

En tredje bok om det omaka paret Vera Bonde och Maggan Kipowski är redan i startgroparna. Temat: Barnlängtan och ofrivillig barnlöshet. ”Jag har alltid haft en stark längtan efter att bli mamma och velat ha en stor familj, en liten flock som jag tar hand om”, säger Cornelia.

## Integration i lokalsamhället

Om oron efter ett år på gården präglas av kassaflödet, så handlade ängslan inför flytten om hur allt skulle bli. Elsa och Cornelia Swärd hade inga illusioner. De visste att det skulle bli över en timmes resa till närmaste Ikea. Och de trodde inte att de skulle hälsas som frälsare bara för att de var en barnfamilj som flyttade till en avfolkningsbygd.

”De flesta som bor här är födda och uppvuxna här. Det fanns en rädsla att vi skulle betraktas som aliens och ha svårt att komma in i lokalsamhället”, säger Cornelia. ”När man bor i en större stad är det inget man tänker på, att vi lever i en samkönad parrelation, men när man ska flytta till ett liten ort på landet där man inte känner någon och dessutom har barn börjar man tänka på det”, förklarar Elsa.

Än så länge har integrationen gått bra. Att Cornelia är barnbarn till Ragnar och Elisabeth har underlättat. Den första tiden dök det upp folk som ville hälsa och ta en titt på nykomlingarna. Då var det bara att pausa arbetet på gården och sätta på kaffebryggaren.

Gårdens många byggnader är fulla av bråte från urminnes tider fram till våra dagar. Bland fynden finns skelettdelar från olika djur, täljda trägubbar, någons guldtänder, cirka 300 glasburkar med lock och ett oöppnat storpack sugrör med prislappen 1,95 kronor kvar. ”Innan vi köper något som vi saknar brukar vi gå ut och titta i något av husen. För det mesta visar det sig att vi redan har det”, säger Cornelia.

Och så grannarna Pelle och Monica då, personerna utan vilka livet skulle vara betydligt besvärligare. När besök görs hos dem öppnar Elsa dörren utan att knacka och ropar hallå. De sitter vid köksbordet, omkring åttio år gamla. ”Bättre grannar kan man inte önska sig. Vi sa det redan då den där sommaren: Tänk om de kunde flytta hit”, säger Pelle Holmberg.