Den sjunde dagboken av Marianne Lindberg De Geer är här. I en recension i Dagens Nyheter skriver Kerstin Särneö om en författare och konstnär som fortsätter att skärskåda tillvaron i både stort och smått. Särneö beskriver boken som ”en kristallklar stämma i vår förvirrade och dimmiga nutid” – en formulering som fångar både samtidsanalysen och det litterära uttryckets precision.
Marianne Lindberg De Geer har under flera decennier varit en av de mest igenkända gestalterna i svenskt kulturliv. Hennes konstnärskap har tagit många vägar: måleri, skulptur, offentliga utsmyckningar och inte minst text. I dagböckerna har hon utvecklat ett eget uttryck, där den privata rösten hela tiden står i dialog med omvärlden. Det är ett skrivande som inte gör skillnad på det lilla och det stora, utan låter dem glida in i varandra.
Den sjunde boken i raden är enligt Särneö inget vanligt privatdokument. Det är en medvetet komponerad text, där vardagsiakttagelser, kultur- och samhällskommentarer och existentiella frågor växer samman. Recensenten läser sig fram genom tre nivåer av angelägenhet. Den första ligger nära författaren själv: åldrandet, minnet, relationerna och konstnärsrollens villkor. Den andra handlar om samtiden, med dess politiska spänningar och snabba medielogik. Den tredje rör det allmänmänskliga: vad det innebär att leva ett liv i närvaro av både tvivel och skönhet.
Det som gör Särneös läsning särskilt intressant är att hon inte försöker pressa in boken i en enda tolkning. I stället följer hon dess rörelser: från den enskilda stundens iakttagelser till de stora livsfrågorna. På så sätt blir recensionen också en beskrivning av hur dagboken som genre kan fungera när den skrivs av en konstnär med blick för både detaljen och helheten.
Särneö lyfter fram att Lindberg De Geer inte försöker vara någon annan än sig själv. Hon skriver rakt, men inte förenklat. Boken rymmer både humor och allvar, och det är just i växlingen mellan dem som något angeläget uppstår. I en tid när den offentliga konversationen ofta präglas av korta utspel och snabba reaktioner framstår hennes långsamma, eftertänksamma röst som ovanligt klar.
Dagboken som genre har under senare år fått en allt starkare ställning på den svenska bokmarknaden. Det personliga berättandet, som tidigare ibland avfärdades som alltför privat eller nära, har blivit en etablerad form för att bearbeta och förstå samtiden. Flera förlag har satsat på memoarer, självbiografier och personligt hållna essäer, ofta med både kritisk och kommersiell framgång. I det sammanhanget intar Lindberg De Geer en särställning: hennes dagböcker är inte ett sidospår i konstnärskapet, utan en central del av hennes produktion.
Samtidigt är det uppenbart att den nya boken vänder sig till en bredare läsekrets än den som normalt följer konstvärlden. Lindberg De Geer skriver om sådant som många känner igen: sömn, väder, samtal, oro, glädjeämnen. Genom att ge dessa ämnen litterär form visar hon att det privata alltid har en offentlig dimension.
Särneö visar hur texten rör sig mellan det personliga och det politiska utan att någonsin bli enkelspårig. Boken är inte skriven för att ge svar, utan för att visa hur en människa tänker. Det gör den relevant på flera plan. För den som följt Lindberg De Geers tidigare dagböcker finns här en fortsättning, men boken fungerar också som en egen ingång för den som aldrig läst något av henne tidigare.
Åldrandet är ett tema som återkommer. Lindberg De Geer skriver med självutlämnande ärlighet om hur kroppen förändras och vad det gör med självbilden. Samtidigt finns hela tiden en blick utåt på ett samhälle som åldras, polariseras och söker efter nya berättelser. Den dubbelheten gör boken mångbottnad. Den handlar om en generation, men också om en epok.
Marianne Lindberg De Geer har aldrig varit rädd för att synas i offentligheten. Som konstnär har hon ofta tagit ställning i kulturdebatter, och hennes verk har väckt starka känslor. Men i dagboken finns något annat än debattinlägget. Där finns tvekan, upprepningar och en vilja att förstå snarare än att övertyga. Enligt Särneö är det just det som ger boken dess kraft. Den är inte ett svar på sin tid, utan en röst mitt i den.
