En perfekt bok att sprida skräck och förvirring med

Per Gustavsson är aktuell med en ny bilderbok, ”Sömntåget och andra nattliga verser”, utgiven av Natur & Kultur. Boken riktar sig till barn från tre år och består av en samling dikter med natten som gemensam utgångspunkt. Gustavsson har både skrivit texten och gjort illustrationerna, något som gör mötet mellan ord och bild särskilt intressant. I en recension i Dagens Nyheter uppmärksammas just detta möte – och hur det skapar en berättelse som sträcker sig längre än dikterna var för sig.

Järnvägsspåret är den tydligaste länken genom boken. Det löper över flera uppslag och knyter samman dikter som annars skulle kunna stå helt fristående. De tre första dikterna, ”Först”, ”Hjärtat” och ”Saknad”, handlar om födelse, hjärtslag och sorg. Tillsammans med spåret upplevs de som tre kapitel i en enda berättelse om livets början och slut. Avgörande är en illustration där ett skelett står intill spåret och säger ”jag vet!” i en pratbubbla. Där texten lämnar frågan om vad som kommer efter döden öppen, ger bilden ett betydligt mer explicit svar.

Det är i den sprickan som bokens konstnärliga dilemma uppstår. Författaren vet inte, som recensenten uttrycker det, medan illustratören tycks påstå sig veta. Och eftersom Per Gustavsson är både författare och illustratör, går konflikten inte att förklara med att två olika personer har haft olika intentioner. Den verkar i stället ligga i själva verket, i bilderbokens möjlighet att låta bild och text röra sig i olika riktningar. Spåret blir på så sätt en egen berättarröst, vid sidan av text och bild.

Obehaget förstärks av att spåret återkommer i senare dikter som handlar om kväll, sömn och att vänta på en ny dag. Läsaren minns hur den förra tågresan slutade – med skelettet. Det dyker upp igen på perrongen i den avslutande dikten ”Sömntåget”, som samtidigt försöker lugna med formuleringar som ”det finns ingen fara alls” och ”vilan är vår vän”. Men bilderna har redan skapat en annan stämning. Tryggheten i orden undergrävs av bildernas närvaro av döden. Det är enkelt att avfärda som en detalj, men upprepningen gör att symboliken förstärks för varje uppslag.

Frågan är om detta är medvetet. Om syftet är att skapa en godnattsaga som väcker existentiella frågor snarare än att söva, fungerar boken väl. Om syftet tvärtom är att ge små barn en lugn och trygg läggningsstund, blir den mer problematisk. Recensenten konstaterar att ”Sömntåget” i så fall är en perfekt bok för att sprida skräck och förvirring inför natten. Den dubbla signalen gör att läsningen aldrig blir riktigt bekväm.

Boken sätter också ljus på barnlyrikens ställning i Sverige. Lyrik för barn är en liten men uthållig genre, och rimmet har här en självklar plats – till skillnad från i mycket vuxenlyrik. I ”Sömntåget” används rimmen på ett naturligt och musikaliskt sätt, och dikterna håller hög språklig nivå. Det gör boken till ett ovanligt exempel på hur poetiska bilderböcker kan ta sig an svåra ämnen som död och saknad. Förlaget Natur & Kultur är ett av Sveriges mest etablerade oberoende bokförlag, med en lång historia av såväl skönlitteratur som fackböcker. Med en utgivning som denna visar förlaget prov på en linje som inte enbart jagar kommersiella säkerheter. Att ett sådant förlag ger ut en kontroversiell barnlyriksamling kan i sig bidra till att genren uppmärksammas, inte minst i bibliotek och förskolor där barnböcker ständigt utvärderas och diskuteras.

För den som söker en traditionell godnattsaga är ”Sömntåget” sannolikt fel val. För den som vill ha en bok som utmanar bilderboksgenren och ger barn något att prata om, kan den däremot vara betydligt mer intressant. Många bilderböcker vänder sig i första hand till den vuxna som läser högt, men den här boken tycks lika mycket rikta sig till båda. Recensionen lyfter fram att verket väcker frågor hos den vuxne läsaren – och att det kanske är just där som dess styrka ligger. Bilderböcker behöver inte alltid vara trygga och förutsägbara. De kan också vara konstverk som tar barn på allvar.

Per Gustavsson har med ”Sömntåget” skapat en bok som lär bli omdiskuterad i kultursidor och på föräldramöten. Den påminner om att bild och text aldrig säger samma sak, och att det som gör en bilderbok komplex också är det som gör den till litteratur. Oavsett hur läsaren tolkar skelettet och spåret är boken ett bevis på att barnlyriken fortfarande har kraft att beröra, störa och engagera.