”Honey darling” är en uppmuntrande morot till alla blyga flickor där ute

Yrsa Walldéns nya ungdomsbok ”Honey darling” kretsar kring en blyg flicka som vågar ta plats – inte genom att sluta vara blyg, utan genom att hitta ett sammanhang där hon får vara den hon är. I centrum står Signy, som tillsammans med bästa vännen Tone startar punkbandet Honey darling. Ingen av dem kan spela mer än ett par toner på blockflöjt, men med nysatta Courtney Love-luggar och hål i jeansen tar de sig an skolans replokal. Boken ges ut av Natur & Kultur och vänder sig till läsare från tolv år.

Walldén har sedan debuten ”Allt jag inte sa” (2017) konsekvent skrivit om tystlåtna flickor. Hos henne är blygheten inte ett problem som ska övervinnas, utan en del av personligheten – problematisk i vissa situationer, helt naturlig i andra. Det gör hennes böcker ovanliga i ett barnlitterärt landskap där blyghet ofta framställs som ett hinder. I ”Honey darling” får Signy varken botas, göras om eller tvingas bli någon annan. I stället är det vänskapen med Tone som blir hennes väg in i ett kreativt sammanhang.

Boken kan läsas som en motvikt till en lång tradition av utåtriktade unga hjältinnor. Anne på Grönkulla från 1908 och Pippi Långstrump från 1945 har under mer än ett sekel satt agendan för hur en stark flicka ska vara i litteraturen. Blyghet har i många berättelser gestaltats som något som leder till ensamhet och mobbning, eller som ett symtom på trauma – inte minst i Peter Pohls ”Alltid den där Anette” (1988) och Laurie Halse Andersons ”Säg något” (1999). Walldéns författarskap öppnar ett annat rum, där tystlåtenhet inte behöver vara ett tecken på svaghet. Det är också ett skifte som märks i bredare ungdomslitteratur, där allt fler berättelser nyanserar bilden av vad en stark huvudperson kan vara.

Kärnan i ”Honey darling” är vänskapen. Den skildras med värme och allvar, utan att bli sentimental. Tillsammans bygger Signy och Tone en egen värld där Signy kan vara vad som helst. ”I hennes ögon kan jag vara vad som helst. Det är en magisk plats”, säger Signy om Tone. Att resten av skolan tycker att de är töntar, att de inte kan spela eller att Signy är dödsblyg spelar ingen roll. Tillsammans är de oövervinnerliga. Walldén fångar både den eufori som stark vänskap kan ge och den sårbarhet som finns hos den som hela tiden befinner sig i utkanten.

Bandets tillblivelse skildras i detalj. Läsaren får se de handgjorda affischerna, höra det vilda hamrandet på instrumenten och ta del av låttexter som känns äkta. Att valet av genre faller på punk är passande; punken bygger på idén att vem som helst kan skapa musik, oavsett teknik och meriter. För Signy och Tone blir punken ett sätt att ta plats utan att först behöva bli någon de inte är. Walldéns prosa har en lätthet som gör att skildringen aldrig blir tung, trots att boken också rymmer en första panikångestattack. Den beskrivs inkännande, som en konkret och obehaglig erfarenhet snarare än ett dramatiskt undantag.

Ändå är ”Honey darling” i grunden en feelgoodberättelse. Slutet är lyckligt och fungerar som en bekräftelse för blyga läsare. För den som föredrar mer realistiskt hållna upplösningar kan tonen bli något söt. Men det är ett medvetet val: boken vill visa att det finns plats för tystlåtna barn i världen, och att de har något att ge när de väl hittar rätt sammanhang.

Yrsa Walldén är född 1989 och bosatt i Malmö. Med ”Honey darling” fortsätter hon att utforska unga flickor som varken behöver räddas eller förändras. I en tid då ungas psykiska hälsa och prestationskrav diskuteras alltmer är det ett bidrag till barnlitteraturen, men också till synen på vad som gör en människa stark.