Pernilla Wahlgrens sommarturné under pågående säsong av ”Allsång på Skansen” har på nytt aktualiserat frågan om SVT:s oberoende och bolagets regler kring medarbetares kommersiella samarbeten. Programmets långvarige programledare har genom flera inlägg på Instagram informerat sina följare om sin parallella föreställning, där hon beskriver showen som ”en musikalisk resa genom min karriär med pop, mello, visor, musikal, schlager och allsång med er i publiken”.

Henrik Stockare, exekutiv producent för ”Allsång på Skansen”, förklarar att programledaren har rätt att genomföra sina egna turnéer vid sidan av sitt uppdrag för SVT. Han betonar att Wahlgren är artist i grunden och att bolaget inte kan lägga beslag på hela hennes inkomst eller kräva att hon avstår från sitt artisteri, som utgör hennes huvudsakliga försörjning.

Frågan om SVT:s oberoende har följt Wahlgren nästan varje sommar sedan hon tog över som programledare för Sveriges Television. Hon är inte bara artist utan driver även ett eget hudvårdsföretag, medverkar i den populära tv-serien ”Wahlgrens värld” och har återkommande reklamsamarbeten både i sociala medier och i sin podd. Denna mångfacetterade närvaro i kommersiella sammanhang har skapat återkommande debatter om hur SVT:s strikta regler ska tolkas och tillämpas.

Enligt den medarbetarpolicy som gäller för Wahlgren krävs ett skriftligt godkännande för att genomföra andra uppdrag vid sidan av ”Allsång på Skansen”. Dessa restriktioner sträcker sig från fyra veckor före programmets publicering till två veckor efter. Under tidigare somrar har både Wahlgren och SVT fått kritik för att kringgå bolagets hårda regler om reklamsamarbeten.

Stockare understryker att SVT vill förhindra sammanblandning mellan bolaget och kommersiella intressen för att skydda public service-företagets oberoende. Därför avråder man från reklamsamarbeten, och man ser helst att programledaren inte gör reklam i rörlig bild, eftersom SVT är ett rörligt medium och risken för förväxling då blir större.

För samtliga SVT-medarbetare gäller en grundläggande regel: man får inte utnyttja sin roll på bolaget i kommersiella sammanhang. Under årets upplaga av Melodifestivalen tvingades exempelvis programledaren Felicia att ta bort en video där hon gjorde reklam för vem som utfört hennes naglar. Wahlgrens Instagraminlägg där hon utlovar ”allsång” på sin egen show kan därför falla inom en gråzon i regelverket.

Stockare medger att man kanske kan önska att hon är mer restriktiv med ordet ”allsång”, eftersom begreppet just nu starkt förknippas med Wahlgren och hennes SVT-program. Samtidigt påpekar han att allsång funnits på Skansen långt innan SVT började sända därifrån, vilket komplicerar äganderätten till begreppet.

Marie Grusell, mediedocent på Göteborgs universitet, menar att användningen av ordet ”allsång” visar hur snårigt SVT:s regelverk kan vara i praktiken. Hon påpekar att allsång visserligen är ett begrepp som kan betyda mycket, men att de flesta som är programledare för Allsång på Skansen förmodligen kopplar ordet direkt till programmet.

Under de senaste åren har frågan om SVT:s oberoende varit föremål för intensiv debatt, särskilt i samband med programserier där influerare medverkar. Till raden av omdiskuterade produktioner hör bland annat ”Mammor”, ”Shaolin heroes” och ”Forever young”. Grusell konstaterar att personer som är attraktiva för olika SVT-program oftast har starka, personliga varumärken som gör kommersiella samarbeten i sin yrkesroll.

Influerare är i sig egna varumärken, vars inkomst till stor del bygger på antalet följare i sociala medier. Ju fler följare, desto större räckvidd, vilket resulterar i bättre och mer lukrativa samarbeten. Men räckvidden gör också influerarna mer attraktiva för SVT, erkänner Stockare. Han framhåller att följarantalet gör dem till intressantare personer för bolaget, men betonar samtidigt att SVT inte bara arbetar med influerare.

Som exempel nämner han bokprogrammet ”Babel”, där författare pratar om sina böcker, som också är kommersiella varor. Gränsen för vad som är acceptabelt är uppenbarligen inte självklar, säger Stockare, och framhåller att frågan om oberoende är en ständig intern diskussion på SVT. Han vill samtidigt poängtera att riktlinjerna finns för bolagets egen skull, för att säkerställa oberoendet som är grunden i public service.

Enligt Marie Grusell har SVT:s grundprinciper i sig inte förändrats, utan det är snarare medielandskapet som har genomgått en omvälvande transformation. När SVT grundades fanns inte begrepp som ”influerare”, och i dag är det därför betydligt svårare för bolaget att verka efter sina regler än vad det tidigare var. Dessutom är det upp till varje enskild redaktion att bedöma hur kommersiell en person är och hur medarbetarpolicyn ska följas. Grusell tror att situationen representerar ett paradigmskifte där SVT måste tänka annorlunda än tidigare.

Stockare instämmer i att SVT lever i en värld som ständigt förändras. För 20 och 30 år sedan fanns inte fenomenet med influerare alls. Bolaget måste därför också förändras för att hänga med i utvecklingen, annars riskerar man att förlora relevansen för publiken. Det är en svår process som tar tid, och kanske gör man misstag längs vägen, medger han, men betonar att SVT försöker anpassa sig till den nya verkligheten.