Fållan blir vägskäl för The Last Dinner Party

En femfaldigt svindlande symfonirock på Fållan

The Last Dinner Party bjöd på en musikalisk smältdegel när de gästade Fållan i Stockholm under sin pågående turné. Det brittiska bandet, bestående av fem personer som identifierar sig som kvinnor och ickebinära, presenterade ett sound som enligt många musikbedömare egentligen inte borde fungera – en blandning av symfonirock, barockpop och stråk av Freddie Mercury, kryddat med grekisk mytologi.

Konserten markerar en viktig punkt i bandets utveckling efter att de nyligen släppt sitt andra album ”From the pyre”. Debutalbumet ”Prelude to ecstasy” mottogs med blandade reaktioner, där vissa kritiker, däribland DN:s Sara Martinsson, gav det bottenbetyg. Med denna blandade bakgrund var kvällens framträdande på Fållan ett avgörande ögonblick för bandet.

En av gruppens starkaste kvaliteter är den jämna rollfördelningen mellan medlemmarna. Trots att sångaren Abigail Morris drar blickarna till sig med sitt energiska scennärvaro – iförd knähöga snörstövlar och korsettblus som för tankarna till en excentrisk Mick Jagger – delar hon rampljuset med gitarristen Lizzie Mayland och pianisten Aurora Nishevci, som båda besitter anmärkningsvärda röster med imponerande omfång.

Visuellt skapar bandet en sammanhållen enhet där alla medlemmar bär lika uppseendeväckande scenkläder – en blandning av historiska element à la Gustav Vasa och modern punk med influenser från Vivienne Westwood. Krås, skotskrutiga mönster, lackboots och puffärmar skapar en visuell upplevelse som kompletterar musiken.

En utmaning inför konserten var hur bandet skulle lyckas förena sina två album som skiljer sig åt i både karaktär och ambition. Medan debutalbumet präglas av rättframma popdängor med minnesvärda refränger och vissa pretentiösa inslag, är uppföljaren ”From the pyre” mer experimentell med taktbyten, hårdrockssolon och teknisk virtuositet.

Intressant nog var det just de mer utmanande och komplexa låtarna som fungerade bäst live. Balladen ”Sail away” blev ett särskilt starkt nummer där Abigails höga toner kombinerat med bandets dramatiska crescendo skapade en intensiv upplevelse. Även den mindre kända låten ”Gjuha” från debutalbumet, framförd på albanska av Aurora Nishevci, blev ett av kvällens höjdpunkter.

Däremot lyckades inte bandets mer populära låtar som ”Caesar on a TV screen” och ”Nothing Matters” nå samma nivå under framträdandet och föll något platt i jämförelse med albumversionerna.

Det blev tydligt under konserten att The Last Dinner Party är som mest övertygande när de ger sig hän åt sitt musikaliska experimenterande. Det är i dessa ögonblick som deras charm lyser igenom och det blir lättare att förlåta deras ibland högtravande 70-talsinfluerade uttryck.

Publiken på Fållan bestod till stor del av hängivna fans som verkade beredda att följa bandet vart det än bär. Ändå står The Last Dinner Party vid ett vägskäl i sin karriär. Om de fortsätter utvecklas i en mer experimentell riktning än vad de visade upp denna kväll, kan de riskera att tappa den bredare publiken och kanske behöva skala ner till mindre spelplatser vid nästa Stockholmsbesök.

Denna konsert demonstrerade både bandets potential och utmaningar – deras förmåga att skapa något unikt och fascinerande av element som egentligen inte borde fungera tillsammans, samtidigt som de balanserar på gränsen mellan konstnärlig självuppfyllelse och publikens förväntningar.