Får bara de gulliga utdöda djuren plats i litteraturen?

En litterär trend växer fram där allt fler författare riktar blicken mot utdöda och hotade djurarter. När debutanten Iida Turpeinen släppte sin roman ”De levande” om Stellers sjöko blev det plötsligt ett hett samtalsämne på kultursidorna runt om i landet. Det mystiska havsdjuret, som dog ut bara två decennier efter att ha upptäckts av Vitus Berings besättning på 1700-talet, verkar ha väckt något hos läsarna.

Kanske var det djurets snabba försvinnande som fascinerade. Kanske var det, som Dagens Nyheters recensent beskrev det, bokens förmåga att fungera som en briljant och inlevelsefull historielektion. Eller så handlade det helt enkelt om det faktum att boken behandlade en art som inte längre existerar på jorden, som raderats ut och förpassats till dammiga historieböcker och mörka museiarkiv.

Ämnet verkar i vilket fall som helst locka både läsare och författare. Stellers sjöko är långt ifrån den första försvunna arten som letat sig in i litteraturen. Under senare år har en mängd böcker gestaltat utdöda och hotade djurarter, både i skönlitterär prosa och berättande facklitteratur.

Bland de mer framträdande exemplen finns Maja Lundes dystopiska klimatkvartett, som inleddes med ”Binas historia” 2016, Patrik Svenssons Augustprisvinnande ”Ålevangeliet” från 2019 och Lea Korsgaards fjärilsjagande ”Innan året är slut” som kom ut i år.

”Den typen av böcker, i alla fall Lundes böcker, är ganska tydliga exempel i en antropocenkritisk genre inom miljögestaltning. De är tydligt didaktiska, vi ska förstå att det här är något fruktansvärt. De anspelar på känslor som melankoli och sorg och förlust”, säger Camilla Brudin Borg, docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och forskare inom ekokritik.

Hon pekar på Ursula K Heise, ett stort namn inom ekokritiken, och hennes bok ”Imagining extinction” från 2016 som bevis på att ämnet också etablerat sig i forskarvärlden. Heise lyfter fram att hur vi berättar om arterna inte bara är vetenskapliga fakta utan i första hand kulturell konstruktion.

”Många gånger är det de gulliga eller storslagna djuren som får de här elegierna. Det är inte de små och de som upplevs som äckliga. Ålen utmanar förvisso Heises bild men hon har rätt i att det handlar om kulturell konstruktion, det är ju så vi skapar våra vetenskaper. Det finns normer och värdehierarkier inom dem”, säger Camilla Brudin Borg.

Djurgestaltningarna inom litteraturen har förändrats genom århundradena. Om djuren tidigare varit stumma och dumma – enligt det cartesianska tankesättet att allt som inte har språk och därför inte kan uttrycka sina känslor heller inte har några känslor – eller tillskrivits mänskliga egenskaper som i fablerna, har de på senare år fått vara varelser på sina egna villkor. Den mänskliga överheten, det antropocentriska, har alltmer kommit att utmanas.

”Ja, det skulle jag säga. Det har nog kommit mer och mer under de senaste tio åren”, konstaterar Camilla Brudin Borg när hon får frågan om det går att ana en trend inom ekolitteraturen.

Idén till Iida Turpeinens ”De levande” väcktes när hon såg ett skelett av Stellers sjöko på Naturhistoriska museet i Helsingfors. Trots att skeletten är rariteter finns ytterligare ett på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Där finns också flera andra globalt utdöda djur, bland annat ett av världens åtta exemplar av uppstoppad pungvarg, en art som dog ut 1936, men också Mauritiusstare, garfågel, amerikansk vandringsduva och Kuba-ara.

”Nu för tiden dyker den frågan nästan alltid upp bland gäster och besökare: Har ni några utdöda arter? Skulle man till och med kunna få se en?”, säger Mattias Forshage, zoolog på Naturhistoriska riksmuseet.

Han tror att den ökande nyfikenheten bland annat har att göra med klimatförändringarna. ”Det hänger ihop med det alarmistiska perspektivet, när man inte längre kan förneka att klimatförändringarna har effekter ute i naturen. En art är lite lättare att förhålla sig till än hela den globala krisen. Ett globalt utdöende av en art är någonting väldigt konkret – men också oåterkalleligt”, förklarar han.

De arter som dör ut nu gör det direkt eller indirekt på grund av människan, till skillnad från tidigare historiska massutdöenden. Detta pågående utdöende kallas ibland för det sjätte massutdöendet.

Än så länge är det få arter som dör ut på grund av klimatförändringar, menar Mattias Forshage. I stället har det med habitatförstöring och mänsklig exploatering att göra. Inte sällan drabbar det arter som bott på öar eller andra avskilda platser, där påverkan från människan och från arter som människan fört med sig blir stor. Hawaii och Mauritius, där dronten levde, är två exempel på platser där den större delen av den lokala faunan redan dött ut.

Naturhistoriska riksmuseet har minst 11 miljoner föremål i sina samlingar, men hur många av dem som tillhör utdöda arter är omöjligt att veta. ”Det är för att vi inte vet hur många av dem som egentligen är utdöda. Så det är lite besvärligt att räkna”, säger Mattias Forshage. Med exempelvis insekter är det inte ovanligt att man hittar arten en första gång – och sedan aldrig igen.

Camilla Brudin Borg forskar inom spekulativ fiktion och nämner bland annat ”multispecies fiction”, ett buzzword i genren. Det är ett berättargrepp som avviker från människocentrerade historier och i stället skildrar en värld där människor och andra arter – djur, robotar, växter, utomjordingar – samlever.

”Där försöker man genomlysa de mänskliga överhöga, dominerande och antropocentiska perspektiven. Det finns många författare som försöker skapa jämlika berättarstrukturer där arter är med och producerar berättandet, vilket man känner igen lite från barnlitteraturen”, förklarar hon.

Inom trenden att skriva de utrotade och hotade djurens berättelser ser Camilla Brudin Borg fyra olika spår. Dels sorgesången över något som går förlorat, dels humorn som verktyg för att medvetandegöra vad som händer. Det tredje spåret syns hos författare som försöker lyfta upp djurens unika egenskaper på ett positivt och inspirerande sätt. Slutligen nämner hon berättelser där det tydligt framgår att människan är orsaken till det som händer, berättelser som kan handla om kapitalism och kriminalitet och om hur utrotningshotade arter ingår i smuggling.

Samtliga har gemensamt att de vill väcka insikt och engagemang hos läsaren. ”Jag tror att syftet är att bidra till att försöka förstå och kanske att vi ändrar attityd. För det finns någonting djupt antropocentriskt i den kapitalistiska världsordningen, som leder till att många ifrågasätter de invanda, vetenskapliga och kulturella tankestrukturer som vi lever med i dag”, avslutar Camilla Brudin Borg.