Fartigt och underhållande om fatala misstag

Den svenska essän har länge betraktats som en angelägenhet för en begränsad krets – en lärd och ofta åldrad skara läsare. Peter Englunds nya bok ”Om att misslyckas” utmanar dock denna bild. Med en personlig ton och ett tydligt berättargrepp gör han misslyckandet till ett överraskande levande ämne, långt från den torra akademiska framställning genren annars förknippas med.

Englund, historiker och tidigare ständig sekreterare i Svenska Akademien, har skrivit en bok som rör sig över ett brett fält. Från ett inledande privat sammanhang vidare till historiska nederlag och personliga tillkortakommanden, väver han samman berättelser om allt från modeikonen Roy Halstons fall till Sovjetunionens rymdprogram. Det är en metod som kräver tillit till läsaren – Englund pekar sällan ut poängen explicit utan låter exemplen tala för sig själva. Misslyckandet framstår hos honom som en ständig följeslagare till framgången, och de kausala sambanden är sällan enkla.

Språket är en av bokens stora behållningar. Englund skriver en prosa som medvetet undviker anglicismer, vilket ger texten en distinkt och charmerande karaktär. När han väljer ordet ”dödlinje” istället för ”deadline” är det en markering om att svenska språket räcker gott för nyanserade resonemang. Den språkliga medvetenheten lyfter fram innehållet på ett sätt som gör boken tillgänglig även för läsare som inte är hemmastadda i genren.

Personligt blir verket framför allt i de partier där Englund diskuterar sin egen rädsla för att misslyckas. Han berättar om hur han avböjt lockande uppdrag – att regissera film, bli kulturchef, skriva för teater – och hur dessa nej formade hans karriär. Det är ett självporträtt som inte skyr det obekväma. Erkännandet av att hans vägval skett med misslyckandet som drivkraft ger boken ett ärligt djup, och när han beskriver sin tid som Akademiens sekreterare som ett personligt nederlag blir det tydligt att framgång och motgång ofta är två sidor av samma mynt.

Boken rymmer också en viss skrytsamhet, vilket är ovanligt i den genre där ödmjukhet annars är ett ideal. Men det är just denna brist på inställsamhet som gör läsningen uppfriskande. Englund gör inga försök att framstå som sympatisk, och det tillför texten en ärlighet som många samtida memoarer saknar.

”Om att misslyckas” är inte en bok som levererar enkla lösningar eller tröst. Den är däremot en påminnelse om att historien sällan är linjär och att våra livsval, både de lyckade och de misslyckade, formar oss på sätt vi sällan förutser. Med sin blandning av lärdom och personlig berättelse visar Englund att essän fortfarande har en given plats i svenskt kulturliv – och att den kan vara både tankeväckande och underhållande på en och samma gång.