Anders Svensson: Skinka, penis och balkong – balle kan betyda mycket

Det är frestande att leka med flertydigheten i ordet balle. Det skriver Språktidningens Anders Svensson, som i en ny artikel tar sig an ett ord med flera helt skilda liv. Det ena är historiskt, det andra är vardagligt, och det tredje tycks just nu vara på väg att ta plats på svenska balkonger.

Långt tillbaka i tiden användes balle för att beskriva ett avrundat, köttigt parti av kroppen – en skinkliknande del, ungefär som den som i dag kallas just skinka eller stjärt. Den betydelsen var neutral och konkret. Den hade inget med kön eller sexualitet att göra. Men med tiden fick ordet en annan, betydligt råare klang. För de flesta i dag är balle framför allt en vardaglig, grov benämning på det manliga könsorganet. Den betydelsen har trängt undan den äldre och gjort ordet känsligt.

Det är mot den bakgrunden som den nya användningen väcker uppmärksamhet. Svensson konstaterar i Språktidningen att balle numera ibland används som synonym till balkong. Det är en förkortad, ledig form som vuxit fram i talspråket. Men när en oskyldig förkortning kolliderar med ett ord som i dag är så laddat, blir resultatet både komiskt och förvirrande. Meningar som ”Vi sitter på ballen” eller ”Jag ställer ut cykeln på ballen” kan i teorin fungera utmärkt i rätt sammanhang. Ändå är det svårt att inte tänka på den andra betydelsen. Särskilt i skrift, där tonfall och kroppsspråk saknas, blir tvetydigheten påtaglig.

Språkvetare kallar det homonymi: ett och samma ord med flera betydelser som inte längre har något självklart samband med varandra. Balle är ett typexempel. Att just en av betydelserna är tabubelagd gör att ordet bär på en extra språklig sprängkraft. Homonymi kan uppstå på flera sätt – ibland genom att olika ord lånas in från andra språk, ibland genom att språkbrukarna själva formar om orden. I det här fallet är det talspråkets förkortningslust som har skapat en kollision med ett redan känsligt ord. Det är ett konkret exempel på hur levande svenskan är.

Balkongen i sig är sedan länge en självklar del av svenskt boende, framför allt i städerna. Den har blivit ett extra rum, en plats för odling, morgonkaffe och kvällssamtal. Under pandemin fick den dessutom en ny roll som arbetsplats och mötesplats. Att balkongen har fått ett eget vardagsspråk är inte märkligt. Att just ”balle” skulle bli en vardaglig kortform är dock ett tacksamt objekt för den som gillar ordvitsar.

Samtidigt är det värt att notera att Språktidningen sedan flera år har etablerat sig som en central plats för diskussioner om svenska språket. Tidningen skriver om allt från nyord till dialekter och lockar både språkforskare och vanliga språkintresserade. Artiklar som den om balle sprids gärna i sociala medier, inte minst för att de kombinerar språkhistoria med vardaglig humor. På så sätt får en liten språklig detalj snabbt en publik långt utanför den vanliga språkdebatten. Det är också ett exempel på hur små ord kan rymma stora frågor om identitet, normer och förändring.

Anders Svenssons text handlar i grunden om hur ord förändras. Gamla betydelser lever kvar under ytan, ibland i dialekter och äldre texter, medan nya betydelser växer fram i vardagligt tal. Ibland sker det sakta, ibland snabbt. Det som en gång var en skinkliknande kroppsdel kan bli en balkong – och samtidigt fortsätta att vara en grov vardaglig benämning på en helt annan kroppsdel. Kontexten får avgöra. Det är både språkets styrka och dess förbannelse.

Svensson påminner därmed om att språk inte är en uppsättning fasta regler, utan något som skapas om och om igen i människors samtal. Ett ord som många uppfattar som fult eller roligt kan ha en lång historia bakom sig. Balle är inget undantag. Ordets resa från neutral kroppsdel till dagens mångtydiga vardagsord visar hur nära språket är kopplat till kropp, samhälle och materiell verklighet. Den här gången är det balkongen som fått sätta sin prägel på ordet. Frågan är vad nästa betydelse kan bli.