Den svenska regeringen presenterade på måndagen sin nya filmpolitiska proposition, som enligt kulturminister Parisa Liljestrand (M) innebär en omfattande omläggning av den statliga filmpolitiken. Vid presskonferensen medverkade även Roland Utbult (KD), Malin Danielsson (L) och Jonas Andersson (SD).

Den nya filmpolitiken fokuserar på tre huvudområden: starkare publikfokus, större koncentration på filmpolitiska kärnuppgifter där själva filmen ska stå i centrum, samt flexibilitet och nytänkande kring den snabba tekniska utvecklingen inom områden som virtuell produktion och artificiell intelligens.

Propositionen bygger på en utredning som färdigställdes i mars 2025 under ledning av Eva Bergquist, kulturdirektör i region Stockholm. I utredningens expertgrupp ingick bland andra regissören Ruben Östlund och Pia Lundberg, konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival. Utredningen, med titeln ”Publiken i fokus – reformer för ett starkare filmland”, innehöll flera omfattande förslag för att stärka svensk film.

Bland utredningens huvudförslag fanns inrättandet av en ny filmfond med en årlig budget på 300 miljoner kronor, sänkt biografmoms från 25 till sex procent, samt en avgift på 1,5 procent av årlig omsättning för strömningstjänster. Regeringen väljer dock att inte gå vidare med förslaget om en strömningsskatt.

Kulturminister Liljestrand motiverar beslutet med att en ny skatt inte skulle göra det mer attraktivt för svenska och utländska bolag att investera i och utveckla svensk film. Hon betonar att det som bidrar till att förvalta och vidareutveckla svensk film bör mötas med uppskattning, inte mer beskattning.

Gällande de övriga förslagen om sänkt biografmoms och den nya filmfonden hänvisar Liljestrand till att dessa är del av en ”budgetprocess”. I stället för att direkt genomföra utredningens förslag ska en ny utredning tillsättas för att undersöka en lämplig struktur för finansiering av film. Denna utredning ska redovisas den 26 februari.

Regeringen delar dock utredningens syn på behovet av att utreda möjligheterna att blockera illegal ip-tv. Enligt Liljestrand har regeringen ”för avsikt att utreda frågan” och delar analysen om att det finns behov att undersöka praktiska och rättsliga förutsättningar för att blockera olagliga tjänster från att nå tittarna. Detta följer ett tilläggsdirektiv som presenterades i höstas.

Filmbranschen har länge efterlyst ökade resurser, men propositionen innehåller inga direkta löften om nya pengar. Liljestrand betonar att det fortfarande finns mycket pengar i systemet som måste användas på ett effektivt sätt, samtidigt som regeringen ser behovet av att stärka finansieringen av svensk film.

Reaktionerna från filmbranschen har varit kraftigt kritiska. Anna Croneman, vd på Svenska Filminstitutet, beskriver i ett mejl till Dagens Nyheter regeringens presentation som ”anmärkningsvärt”. Hon ifrågasätter att regeringen, ett och ett halvt år efter att filmutredningen presenterades, behöver ytterligare tid för att utreda förslagen om finansiering, särskilt när svensk film befinner sig på den absoluta botten i europeiska jämförelser.

Eva Hamilton, ordförande för Film & tv-producenterna, är lika kritisk och menar att Sverige hamnar på en bottennivå i jämförelse med andra europeiska länder vad gäller nationellt stöd till tv och film. Hon varnar för att det inte blir något utrymme för svenska berättelser och svensk kultur i svensk kontext när hela medievärlden domineras av ett fåtal amerikanska mediebolag.

Hamilton kallar propositionen för en av de ”tunnaste” i Sveriges historia och menar att ansvaret inte enbart ligger på kulturdepartementet utan i hög grad på finansdepartementet. Regeringen har enligt henne antingen valt bort eller skjutit på framtiden alla viktiga förslag som fanns i filmutredningen.

Gällande propositionens stora fokus på att göra film för en bredare publik håller Hamilton med till viss del, men påpekar att smal film och bred film förutsätter varandra. Utan bred film blir det inga pengar till smal film, konstaterar hon. Hon menar att svensk films svårigheter att nå en större publik de senaste åren har många orsaker, där låga budgetar är en central faktor. Det finns inte utrymme för en ny Ingmar Bergman i dag, rent finansiellt, enligt Hamilton.

Inför det kommande valet uttrycker kulturminister Liljestrand förhoppningar om att den nya riktningen för svensk film kommer att genomföras oavsett regering. Hon påpekar att oppositionen har varit kritisk mot att filmpropositionen har dröjt och därför borde ha ett intresse av att genomföra en ny filmpolitik.

Den svenska filmpolitiken har genomgått stora förändringar under de senaste decennierna. Mellan 1963 och 2016 reglerades den av filmavtalet, ett avtal som förhandlades mellan filmbranschens parter för att säkerställa finansiering av svensk filmproduktion. 2017 ersattes filmavtalet med en statlig filmpolitik, som nu alltså står inför ytterligare förändringar.