Flanören: Det är nog ingen som fattar att jag är turist

En svensk resenär berättar i en artikel publicerad av Dagens Nyheter om sina ansträngningar att smälta in bland lokalbefolkningen under en vistelse i Frankrike. Personen beskriver hur hen försökte undvika att bli stämplad som turist genom att vara så tyst som möjligt och endast yttra ett par artighetsfraser på franska. Strategin fungerade till en början, men fick sig en rejäl törn när en servitör plötsligt började prata engelska.

Frankrike är sedan länge världens mest besökta land, med över 90 miljoner internationella ankomster varje år. På populära destinationer längs medelhavskusten och på franska öar har lokalbefolkningen i allt högre utsträckning uttryckt irritation över turistmassorna. Samma mönster märks i Grekland, där öar som Mykonos och Santorini brottas med överturism och stigande boendekostnader för invånarna. I detta klimat blir känslan av att vara en ”turist” något negativt, och många resenärer försöker aktivt kamouflera sig som infödda.

Resenären i fråga såg sig själv som turist – men insåg att de typiska turistmarkörerna, såsom hawaiiskjortor, safarishorts och äldre digitalkameror, just nu råkar vara trendiga även bland modeintresserade. Detta gjorde att hen medvetet valde dessa plagg, i hopp om att de skulle fungera som en förklädnad snarare än avslöjande. Väl i butiker sa personen ”bonjour” och svarade sedan endast med nickningar och ett tyst ”merci”. Detta räckte ofta, men när personalen ställde följdfrågor tvingades resenären avslöja sig med ett ”öh, sorry, english please”. Hen lyckades dock aldrig ta steget att prata så kallad låtsasfranska – engelska ord med kvasi-franskt uttal – av rädsla för att göra bort sig ytterligare.

Resan gjordes tillsammans med en anhörig som har grundkunskaper i franska från skoltiden och dessutom övat flitigt på språkappen Duolingo. Vid restaurangbesök fick den anhöriga därför sköta konversationen, vilket inledningsvis fungerade väl. Men så bytte en servitör oväntat till engelska, och försöket att upprätthålla den tysta strategin sprack totalt.

Fenomenet att använda några lokala fraser för att smälta in är utbrett bland svenska turister. Enligt en undersökning från en större resebyrå försöker nästan hälften av alla svenska semesterfirare använda ett par ord av det lokala språket, men de flesta känner sig osäkra och får ofta svar på engelska. Att kunna navigera i ett främmande språk har blivit en del av den moderna resandeidentiteten – och att inte kunna det kan uppfattas som oartigt eller oengagerat.

Men den här viljan att dölja sin turiststatus har också en djupare kulturell sida. Reseexperter pekar på en växande trend av så kallad autentisk turism, där resenärer söker sig bort från etablerade sevärdheter och i stället vill uppleva vardagslivet på platsen. Hashtaggar som ”actlocal” och ”behindthetours” samlar miljontals inlägg i sociala medier, där människor dokumenterar sina försök att leva som en lokal under semestern. Samtidigt varnar vissa psykologer för att denna press att vara en ”god turist” kan skapa onödig stress – att resa handlar trots allt om att utforska det okända, inte att prestera en roll.

För den svenska resenären blev den tysta metoden ett sätt att stunden känna sig som en vinnare. Citatet som fångar ögonblicket är talande: ”Jag smiter iväg med ett stolt leende. Tänk att ingen fattade att jag inte var fransk på riktigt!” – en känsla av triumf som dock var kortvarig.

Inför nästa års semester har resenären bestämt sig för att satsa på Danmark. Där tror hen sig ha större chanser att smälta in, särskilt om hen kan använda det danska räkneordet ”halvfjerds” – det vill säga 70 – vid lämpliga tillfällen. Frågan är om danskarna blir lika lurade som fransmännen, eller om även detta försök kommer att rinna ut i sanden. Historien visar i alla fall att ambitionen att undvika turiststämpeln är djupt mänsklig – men också att den sällan är enkel att genomföra.