Att äga en bil men sakna körkort är en udda tillvaro. För en man i yngre medelåldern blev vardagen med tiden alltmer påfrestande. Familjens gemensamma bil benämns konsekvent som ”mammas bil” av barnen, och parets tvååring har börjat upprepa frasen ”pappa kan inte köra bil” inför både släkt och vänner. Till slut fick han nog och anmälde sig till en trafikskola.
Beslutet att ta körkort som vuxen är långt ifrån ovanligt i Sverige. Enligt siffror från Trafikanalys har andelen unga med körkort minskat de senaste decennierna, medan allt fler i 30- och 40-årsåldern skaffar sig behörigheten i vuxen ålder. För många handlar det om praktiska skäl; för mannen i fråga handlade det minst lika mycket om prestige. I en personlig krönika i Dagens Nyheter har han beskrivit resan mot körkortet – en resa som kantats av såväl hybris som nyfunna insikter.
I Sverige är körkortsutbildningen uppbyggd kring ett statligt regelverk med tydliga krav. Den som saknar egen tillgång till bil kan välja en helt trafikskoleledd utbildning, medan andra kombinerar privat övningskörning med lektioner. Kostnaderna varierar kraftigt, men en vanlig uppskattning är att ett körkort i dag landar på mellan 15 000 och 30 000 kronor. För den som vill hålla nere kostnaderna finns möjligheten att öva privat med en handledare, en modell som blivit allt vanligare sedan regelverket ändrades i slutet av 00-talet.
Redan vid den första övningskörningen på en parkeringsplats var han övertygad om sin talang. ”Visst har jag riktigt mycket talang för det här?” var hans vanligaste fråga till handledaren. Väl hemma var han i extas. ”Om ni bara hade sett mig”, upprepade han maniskt. ”Det här är ju lättare än Mario Kart.”
Att jämföra riktig trafik med ett racingspel är ett typexempel på det övermod som forskningen länge har varnat för. Inom psykologin är fenomenet känt som Dunning-Kruger-effekten: personer med begränsad kunskap inom ett område tenderar att överskatta sin egen förmåga, medan de med hög kompetens ofta gör tvärtom. I trafiksammanhang syns detta tydligast bland män. Försäkringsbolag världen över kan visa att män är kraftigt överrepresenterade i olycksstatistiken. Studier från Trafikverket visar dessutom att män i högre utsträckning än kvinnor bedömer sin egen körförmåga som bättre än genomsnittet – en omöjlig ekvation om alla skulle göra samma bedömning.
Verkligheten skulle snabbt komma ifatt. GPS:en valde han aktivt bort, eftersom den kändes som fusk. Han ”visste ju precis hur man skulle åka”. Men på väg till tippen blev det ändå fel. Med bara ett fåtal övningstimmar i bagaget tvingades han plötsligt ut på motorvägen, där han i en pinsamt låg hastighet skulle navigera bland filbyten medan en strid ström av tutande bilar passerade.
Körskolläraren har fått en minst sagt utmanande elev. Efter varje lektion är det dags för genomgång av allt som behöver förbättras – något eleven helst hade sluppit. ”Varje lärarledd lektion är en ny lektion i ödmjukhet”, konstaterar han.
På den obligatoriska riskutbildningen, som tillsammans med handledarutbildning och uppkörning ingår i dagens svenska körkortsutbildning, fick han till slut en chans att glänsa. När läraren frågade vilket kön som i regel kör säkrast i trafiken räckte han snabbt upp handen. ”Kvinnor”, svarade han. ”Eftersom män ofta överskattar sin körförmåga.”
Att kvinnor i regel är säkrare förare är en slutsats som återkommer i de flesta stora trafikstudier. Enligt Transportstyrelsens statistik är män inblandade i en majoritet av de dödsolyckor som inträffar i Sverige, och försäkringsbolagens skadeutbetalningar uppvisar samma mönster. Förklaringarna är flera. Män kör i genomsnitt fler mil än kvinnor, men de tar också fler risker, kör fortare och är mer benägna att köra påverkad. Risken att omkomma i trafiken är därför betydligt högre för män än för kvinnor, räknat per körd kilometer.
För mannen i fråga väntar fortsatt övningskörning, nya lektioner och förhoppningsvis en uppkörning inom en snar framtid. Resan har varit allt annat än smärtfri, men med en tvååring som ständigt påminner honom om att han inte kan köra bil lär motivationen inte avta. Frågan är bara när ”mammas bil” äntligen får byta namn – och om han någonsin kommer att våga erkänna att han faktiskt tyckte att det var lite roligt.
