Att bli utloggad av sin eltandborste är en erfarenhet som får de flesta att höja på ögonbrynen. Men när författaren Kristofer Ahlström i en kommenterande text beskriver hur han under morgonrutinen tvingades intyga för sin tandborste att han var den han utger sig för att vara – allt för att ”fortsätta sin tandborstupplevelse” – sätter han fingret på en alltmer utbredd företeelse i teknikens vardag.
Det absurda i scenen ligger inte bara i att en tandborste ställer existentiella krav. Den underliggande frågan gäller alla de föremål som under de senaste åren har utrustats med appar, sensorer och abonnemang. Ahlström räknar upp löparappar som vill fira oavbrutna träningssviter, skrivare som mejlar födelsedagshälsningar, strömningstjänster som säger sig sakna användaren och hyrbilar som hör av sig i jag-form. Sakerna har fått mänskliga behov, medan människan alltmer reduceras till en samling mätvärden.
Att detta inte är en isolerad upplevelse bekräftas av en bredare utveckling. Under de senaste två decennierna har techindustrin gått från att sälja produkter till att sälja relationer – ofta i form av prenumerationer. I Sveriges Radios P1-program ”Godmorgon världen” ställde författaren Agri Ismail frågan varför allt i dag måste vara ett abonnemang. Svaret, enligt Ahlström, är enkelt: i affärsvärlden är kärlek på autogiro den enda sanna kärleken. Återkommande intäkter har blivit viktigare än enstaka försäljningar, och det förändrar hur produkter konstrueras.
För konsumenterna innebär utvecklingen en ny sorts krav: att ständigt vara inloggad, uppdaterad och närvarande. En modern eltandborste är inte längre ett föremål som används för att borsta tänderna. Den är en dataprodukt som ska registrera munhygien, producera diagram och samla in personuppgifter. Samma logik gäller för allt fler hushållsprodukter. Uppkopplade kylskåp, tv-apparater och köksvågar levereras med programvaror som kräver lösenord, medgivanden och regelbunden kontakt.
Den antropomorfisering som teknikbolagen bygger in i produkterna är emellertid ensidig. Prylarna ska upplevas som sociala, men deras lojalitet ligger hos tillverkarna, inte hos användarna. Det handlar om att skapa en emotionell bindning som kan omsättas i data och annonsintäkter. Ahlström beskriver det som att bo med en flock labradorer som samtidigt vill sälja ens uppgifter vidare till tredje part. Människor har dessutom visat en påfallande förmåga att knyta känslomässiga band till icke-mänskliga objekt – det har till och med förekommit att människor gift sig med den numera raserade Berlinmuren eller förälskat sig i chattbottar. Teknikbranschen har med andra ord starka psykosociala mekanismer att exploatera.
Frågan aktualiseras av den ensamhetsepidemi som ofta förknippas med det digitala livet. När samhället blir alltmer skärmbaserat ökar längtan efter kontakt, och här ser techbolagen en affärsmöjlighet. Men lösningen blir enligt kritikerna inte mänsklig gemenskap, utan ett kylskåp som hör av sig eller en telefon som skapar minnescollage utan att vara ombedd. Det som presenteras som omsorg är i praktiken en modell för att hålla användaren kvar i det digitala ekosystemet.
Ahlström själv längtar efter föremål som kan ”read the room” och som inte kräver att bli omtyckta. Den första tillverkare som lanserar en socialt kompetent – det vill säga tyst – tandborste har vunnit hans förtroende. Bakom skämtet anas en allvarlig fråga om hur mycket av konsumenternas tid, integritet och känsloliv som ska få bli råvara i ett system byggt för återkommande intäkter.
Hittills har marknaden för smarta vardagsprodukter fortsatt att växa, och svenska hushåll är bland dem som snabbt anammat uppkopplad teknik. Men med fler enheter ökar också irritationen över inloggningar, appar och prenumerationer. Frågan är om den dagliga ”upplevelsen” med tandborsten till slut blir för mycket. Om den reaktionen sprider sig kan nästa stora trend inom konsumentelektronik bli den motsatta: produkter som klarar av att vara tysta, självständiga och utan åsikter om sin ägare.
