Frän poliskritik i stark debut om skolskjutningen i Örebro

Svenska polisens hantering av Örebros skolskjutning granskas i ny bok

Den första djupgående analysen av Sveriges värsta masskjutning någonsin kommer nu i bokform. Journalisten Frida Sundkvist har i sin debutbok ”Efter skotten. Sanningen om Sveriges värsta masskjutning” (Ordfront förlag) granskat efterspelet till den tragiska händelsen på Campus Risbergska i Örebro den 4 februari 2025, där elva personer miste livet, inklusive gärningsmannen.

Sundkvist riktar stark kritik mot polisens insats, kommunikation och transparens i samband med händelsen. I boken, som bygger på omfattande research och intervjuer med anhöriga till offren, framställs en bild av polismyndigheten som återhållsam med information och i vissa fall direkt missvisande i sin kommunikation.

När årsdagen nu närmar sig framkommer flera allvarliga brister i polisens agerande. Endast sex poliser gick in i skolan medan mellan 30 och 40 befann sig utanför byggnaden. Enligt Sundkvists utredning fanns det också oklarheter kring räddningsinsatsen av skadade personer, bland annat en lärare och en elev vid namn Salim, som båda senare avled.

Särskilt uppseendeväckande är uppgifterna om att Salim lyckades ringa både larmtjänsten och sin fästmö Kareen under de 45 minuter det tog innan han avled från sina skador. Detta väcker frågor om huruvida ett snabbare agerande från polisen hade kunnat rädda liv.

”Polismyndighetens beskrivning stämmer inte överens med det jag hörde fragment av under de första dagarna: Att det i själva verket var ett litet antal poliser som gick in i skolan. Att poliserna var handlingsförlamade och att flera poliser inte vågade gå in i skolan på grund av risk för kolmonoxidförgiftning, att de var rädda för att göra fel eller rädda för att dö,” skriver Sundkvist i boken.

Författarens misstankar väcktes redan när hon som frilansjournalist för Aftonbladet begärde ut uppgifter om hur många poliser som gått in i byggnaden. Myndigheten hänvisade då till förundersöknings- och försvarssekretess, något Sundkvist fann märkligt för en sådan typ av information.

Den detaljrika granskningen bygger till stor del på vittnesmål från anhöriga till två av offren – Salim och en lärare. De anhöriga har delat med sig av all information de har, inklusive inspelningar av samtal med polisen, som Sundkvist hjälpt dem att förbereda sig inför.

Boken presenterar också transkriberingar från polisernas kroppskameror som jämförs med de anhörigas vittnesmål, vilket synliggör diskrepanser i den officiella versionen av händelseförloppet. Detta material utgör en stark grund för Sundkvists kritik mot myndighetens agerande.

En kontroversiell aspekt i boken rör antydningar om att attacken skulle kunna ha haft rasistiska motiv. Sundkvist påpekar att åtta av tio offer hade utländsk bakgrund och att polisen redan under det första dygnet uteslöt ideologiska motiv, innan gärningsmannens dator och telefon hade undersökts. Kritiker menar dock att detta resonemang saknar stöd, särskilt då sju av tio offer var kvinnor, vilket skulle kunna tolkas på andra sätt.

Trots vissa problematiska aspekter och upprepningar framstår ”Efter skotten” som en viktig granskning av myndigheters agerande i krissituationer. Boken ger en röst åt de drabbade och anhöriga som fortfarande söker svar på många frågor kring händelsen.

”Jag vill berätta om allt som polisen har gjort fel, så att de kan skydda andra om det här händer igen,” säger Kareen, som var förlovad med Salim, i boken.

Masskjutningen på Campus Risbergska var den första dödliga skolskjutningen i Sveriges historia och lämnade ett djupt sår i det svenska samhället. Sundkvists bok representerar nu det första försöket att grundligt dokumentera och analysera händelsen, och kommer sannolikt att bidra till den fortsatta diskussionen om krisberedskap och myndigheters ansvar vid liknande situationer.