När Nicolas Winding Refn var bara 25 år gammal hade hans långfilmsdebut ”Pusher” premiär. Det var inte mycket som talade för filmen på pappret: låg budget, okända skådespelare och en oerfaren regissör. Men resultatet har blivit en del av Danmarks inofficiella filmkanon och påverkat både dansk och skandinavisk film på ett avgörande sätt.

Filmen är en intensiv skapelse där publiken följer langarna Frank, spelad av Kim Bodnia, och Tonny, spelad av Mads Mikkelsen, genom Köpenhamns skuggigaste partier. Som två valpar tumlar de runt i en yra av kokain och idioti, med en dialog som knappast skulle passera i dagens Danmark. När Frank efter en misslyckad knarkaffär blir jagad av minimafioson Milos gäng ökar tempot ytterligare. Filmen blir ett gatlopp, en enda lång kamp för Franks överlevnad.

Den handhållna kameran garanterar en suggestiv och nervig närvaro, och var ett givet val i en dansk indiefilm vid den här tiden. Lars von Trier och Thomas Vinterberg hade precis lanserat ”Dogma 95”, ett renlärigt manifest som gick ut på att göra film mer organisk och levande, inte tyngd av trötta konventioner. Tio budord skulle följas, bland annat skulle man jobba med befintligt ljus och ljud, och specialeffekter var förbjudna. Målet var ett rått och naturligt uttryck, som senare utvecklades vidare i Vinterberg-framgången ”Festen” och von Triers ”Idioterna”.

Även om Nicolas Winding Refn inte uttalat arbetade under Dogma-flagg, eftersom den hissades ungefär samtidigt som ”Pusher” producerades, var estetiken snarlik. Bildbehandlingen, känslan av kontinuerlig tid och inte minst den bristfälliga ljussättningen skapade en autentisk atmosfär som fortfarande övertygar.

”Pusher” var också en del av det så kallade ”danska filmundret”, något som fick svenska filmproducenter att gå flagellantled genom branschens korridorer. Filmen gav extra tyngd åt känslan av att danskarna inte bara var bättre på drama och komedi, utan nu producerade de också hård, realistisk gangsteraction. Detta samtidigt som Sverige producerade teatrala förortssåpor som ”Sökarna” och ”30:e november”.

Vid en återblick ter sig Refns verk bitvis som en dansk ”Mean Streets”, Martin Scorseses intensiva gatuskildring från 1973. Två foton fastsatta på hallspegeln i filmen skvallrar om att även Frank gillar den amerikanska 70-talsfilmen. Ett föreställer Tony Montana från ”Scarface” och det andra Travis Bickle från ”Taxi Driver”, båda beväpnade. Två inte helt uppbyggliga förebilder att jämföra sig med, och att följa ner i avgrunden.

I det öppna slutet ställs en pressad Frank inför ett dåligt och ett uselt val. Refns manus och Bodnias nakna tolkning av en människa i pågående upplösning gör att publiken faktiskt bryr sig om vart den här strulputten ska ta vägen, om vilken grad av helvetet han slutligen hamnar i.

Det var med andra ord upplagt för en uppföljare och den kom 2004, men då utan Frank. Istället fick den hunsade Tonny kliva in i rampljuset. Den första filmen hade redan fungerat som en trampolin för Mads Mikkelsens högtflygande karriär. 1996 var han en gröngöling som bara hade spelat teater och i kortfilm, men som visade sig vara ett under av karisma. 2004 hade han blivit en given publikdragare i inhemsk film och efter detta blev det en världskarriär.

Även Zlatko Buric tog sina första stapplande steg på filmduken i ”Pusher”, som den kulinariskt intresserade gangsterbossen Milo. Han fick hela den tredje installationen av trilogin tillägnad sig och repriserade även Milo-rollen i den brittiska, sågade remaken av ”Pusher” från 2012. Efter det föll han i glömska, åtminstone från större uppmärksamhet, tills han dök upp som godmodig oligark i Ruben Östlunds ”Triangle of Sadness”. Nu är han som 73-åring mitt uppe i yrkesbanans tredje andning.

Kim Bodnia tog en internationell svängom efter ”Pusher”, men hamnade mest i samma rollfack som många skandinaver före honom och efter: skurk med generisk slavisk brytning. Succéserien ”Bron” gav ett uppsving men i dag hittar man oftast Bodnia i yrkets passagerarsäten, som i storfilmen ”F1” mot Brad Pitt från 2025.

Nicolas Winding Refn skapade sig med tiden ett internationellt gångbart namn, men han fastnade tyvärr i ungdomens macholand. Man skulle kunna se Refns produktioner efter ”Pusher”-trilogin som försök att, med större budget och celebra aktörer, återskapa debutens akuta och skaviga mix av oförnuft och känsla. Men det har med några få undantag, främst ”Drive”, gått så där.

”Pusher” hade premiär i Danmark den 30 augusti 1996 och Zlatko Buric vann en Bodil, den danska motsvarigheten till Guldbaggen, för bästa biroll. Filmen finns att strömma på SVT Play och fortsätter att vara en referenspunkt för skandinavisk gängsterfilm. Den representerar en tid då dansk film tog klivet från att vara en regional aktör till att bli en internationell kraft att räkna med, med ett råare och mer autentiskt filmspråk som fortfarande påverkar filmskapare i dag.