Gisèle Pelicot: ”Jag har fortfarande frågor att ställa till monsieur Pelicot”

I det vackra Paris, långt från turisternas förväntansfulla blickar, lever Gisèle Pelicot med minnen som för de flesta är obegripliga. Under ett decennium blev hon systematiskt drogad och utsatt för våldtäkter av sin egen make och ett stort antal män som han bjöd in till deras hem. Fallet har skakat Frankrike i dess grundvalar och blivit en symbolisk vändpunkt i landets diskussion om sexuella övergrepp.

När Dagens Nyheter träffar Pelicot är det inte en bruten kvinna som talar. Tvärtom möter vi en person som vägrar låta sig definieras av det trauma hon utsatts för. Hon har med sitt beslut att hålla rättegången öppen för allmänheten brutit mot oskrivna regler om hur offer för sexualbrott förväntas agera – diskret och i skymundan.

”Jag har inget att skämmas för”, säger hon med stadig röst. ”Det är förövarna som borde bära skammen, inte jag.”

Det hela uppdagades när fransk polis i ett helt annat ärende upptäckte tusentals bilder och videoklipp på makens dator. Bildmaterialet dokumenterade hur Pelicot, medvetslös efter att ha blivit drogad av sin make, utsattes för övergrepp av en rad olika män under åren 2011 till 2020.

Rättegången, som nyligen hållits i Avignon, har blottlagt något som många betraktar som en skrämmande aspekt av manlig gemenskap – en tystnadens kultur där övergrepp kan ske utan att någon säger ifrån. Över femtio män stod åtalade tillsammans med Pelicots ex-make. De kommer från alla samhällsskikt – läkare, advokater, brandmän, arbetare.

Den franska allmänheten har följt processen med både fasa och fascination. Pelicots modiga beslut att insistera på en öppen rättegång har tvingat landet att konfrontera obekväma frågor om samtycke, maskulinitet och rättvisa. Hon ville att människor skulle höra hennes berättelse, se ansiktena på de åtalade, och förstå vidden av det hon utsatts för.

”Det är viktigt att de här männen inte bara är namn på ett papper”, förklarar hon. ”Jag ville att de skulle behöva möta mig, min familj, och varandra – i full offentlighet.”

Pelicots fall har blivit en katalysator för en bredare samhällsdebatt i Frankrike. Feministiska rörelser har lyft fram hennes agerande som ett exempel på hur man kan vägra offerstatus och istället kräva ansvarsskyldighet. Samtidigt har jurister debatterat de etiska aspekterna av öppna rättegångar i så känsliga ärenden.

Det som gör fallet särskilt skakande är den långvariga och systematiska naturen av övergreppen. Pelicots ex-make hade noggrant planerat brotten, använt sömnmedel för att göra henne medvetslös, och sedan bjudit in män – många av dem främlingar som hittats på nätet – för att våldta henne.

”Det handlar inte bara om det sexuella våldet”, förklarar Pelicot. ”Det handlar om ett fullständigt förräderi från någon jag litade på, någon jag delade mitt liv med.”

Hennes vuxna barn har ställt upp vid hennes sida genom hela processen. Även de har vägrat att låta skam eller rädsla diktera villkoren för hur familjen hanterar situationen.

Rättegången har också väckt frågor om ansvar och medmänsklighet. Många av de åtalade männen hävdar att de inte förstod att Pelicot var drogad, trots att hon var medvetslös. Andra skyller på att de blev manipulerade av hennes ex-make. Dessa förklaringar har mötts med skepsis från åklagare och allmänhet.

”Det finns ingen ursäkt för att inte se en människa som behöver hjälp”, säger Pelicot bestämt.

När domarna nu överväger sina beslut står mycket på spel. Utfallet kommer att signalera hur allvarligt det franska rättsväsendet ser på denna typ av brott, och potentiellt sätta prejudikat för framtida fall.

Gisèle Pelicot har, genom sitt extraordinära mod att träda fram, redan förändrat samtalet kring sexuellt våld i Frankrike. Hon har visat att offer kan vägra bära skammen för andras handlingar, och att rättvisa ibland kräver att det obekväma exponeras för dagsljus.

”Jag gör detta inte bara för mig”, avslutar hon, ”utan för alla andra som kanske inte har rösten eller styrkan att tala.”

I en värld där sexuella övergrepp alltför ofta förblir dolda, representerar Pelicots kamp något djupt betydelsefullt – en vägran att låta förövare gömma sig i skuggorna, och en påminnelse om att den verkliga styrkan ibland finns hos dem som samhället för snabbt kategoriserar som ”offer”.