Gracie Abrams nya album ”Daughter from hell” markerar en stilistisk förändring för den kaliforniska singer-songwritern, men visar samtidigt att hon fortfarande befinner sig i en musikalisk övergångsfas. Det tredje albumet från artisten, som släpps via Interscope Records, försöker ta steget mot ett mer vuxet sound samtidigt som det kämpar med att hitta sin egen identitet.

För några år sedan blev begreppet ”kursiverad sång” ett hett diskussionsämne inom popmusiken. Tekniken, som innebär att sångare drar ut på vokaler och låter ord flyta in i varandra för att skapa ett mer emotionellt uttryck, blev snabbt omdebatterad när den nådde Tiktok. Kritiker menade att det var ett pretentiöst grepp och ett billigt knep för att ge liv åt annars platta texter. Gracie Abrams blev ett av de mest framträdande namnen förknippade med denna stil.

På ”Daughter from hell” har Abrams nu valt att lämna den kursiverade sången bakom sig. Förändringen signalerar en vilja att utvecklas och mogna som artist, även om resultatet blir ojämnt. Albumet speglar en artist som befinner sig mitt i en period av växtvärk, både musikaliskt och personligt.

Abrams karriär är tätt sammankopplad med Tiktok, den sociala medieplattform som hjälpt en ny generation artister att nå framgång. Hennes låtar ”I miss you, I’m sorry” och ”Close to you” har blivit virala med sina igenkännbara gitarriff och har använts i otaliga klipp på plattformen. Framgången har sedan lett till större möjligheter, inklusive en plats som förband till Taylor Swift och en Grammy-nominering.

Det nya albumet visar att Abrams försöker bryta ny mark. Redan på öppningsspåret ”Hit the wall” lägger hon sin signaturakustiska gitarr åt sidan och utforskar istället mer elektroniska ljudlandskap. Detta steg mot en bredare ljudpalett är välkommet och visar på konstnärlig tillväxt.

Problemet är dock att många av albumpets sexton spår drunknar i sina likheter. En stor del av materialet påminner starkt om Taylor Swifts produktioner, vilket inte är särskilt förvånande med tanke på att skivan producerats av Aaron Dessner, som varit Swifts mångårige samarbetspartner och medproducent. Denna koppling skapar både styrkor och begränsningar för Abrams musikaliska uttryck.

Titelspåret ”Daughter from hell” exemplifierar albumpets problem. I låten ber Abrams om ursäkt till sin mamma, som är filmproducent, för att ha varit ”en dotter från helvetet”. Trots ett lovande rockigt gitarriff känns spåret märkligt tandlöst. Det saknas kontext och djup i berättelsen om varför hon ger sig själv detta dramatiska epitet. Resultatet blir mer ett generiskt kärleksbrev till modern än en genuint personlig bekännelse från en rebellisk dotter.

Albumet har dock sina ljuspunkter. ”Humming” framträder som skivans starkaste ögonblick, där Abrams röst nästan når transscendenta höjder. Här demonstrerar hon sin fulla potential både som vokalist och textförfattare. Låten innehåller vackra texter om känslan av alienation som följer med att bli vuxen, ett tema som många unga lyssnare kan relatera till.

Intressant är också att Abrams har skrivit en av låtarna tillsammans med sin pojkvän, skådespelaren Paul Mescal. ”Imaginary friend” erbjuder vackra textraderna, men låter sig tyvärr dras ner av en trögflytande och händelsefattig produktion. Det är ännu ett exempel på hur albumet innehåller lovande idéer som inte alltid når sin fulla potential i genomförandet.

”Afflictions” är ett annat framträdande spår som visar vad Abrams kan åstadkomma när alla element faller på plats. Tillsammans med ”Humming” utgör det albumpets verkliga höjdpunkter och ger en glimt av den artist hon kan bli.

Med ”Daughter from hell” har Gracie Abrams tagit ett första steg mot att hitta sin egen röst genom att lämna den kursiverade sången bakom sig. Men resan är långt ifrån över. För att verkligen etablera sig som en unik röst i poplandskapet behöver hon fortsätta utvecklas och våga distansera sig från Taylor Swift-soundet som dominerar stora delar av produktionen.

Albumet får betyg tre av fem, vilket reflekterar dess status som ett övergångsverk. Det är tydligt att Abrams har talang och potential, men hon har fortfarande några år av konstnärlig utveckling framför sig innan hon fullt ut kan kliva in i sin egen era och skapa musik som är distinkt hennes egen. För fans av modern pop och singer-songwriter-traditionen erbjuder ”Daughter from hell” ändå tillräckligt med kvalitet för att vara värt ett lyssande, särskilt för de som följer Abrams utveckling som artist.