Här bevaras minnena av svenskarnas vardagsliv

I ett av Stockholms mest kända museibyggnader förvaras något som kan beskrivas som en av Sveriges mest omfattande sammanställningar av vanligt folks vardag genom historien. Nordiska museet hyser inte bara utställningar och föremål, utan också ett omfattande arkiv som sträcker sig över 5,5 hyllkilometer handlingar och 6 miljoner fotografier.

Marie Steinrud, som arbetar som arkivarie på museet, beskriver arbetsplatsen som ”ett knasigt arkiv”. Till skillnad från många andra svenska kulturinstitutioner är Nordiska museet en stiftelse snarare än en myndighet, vilket har gett större frihet att skapa ovanliga och överraskande samlingar. Ett exempel är museets uppmärksammade samling av böcker om magi och svartkonst.

Men kärnverksamheten i arkivet handlar om något helt annat – att systematiskt dokumentera svenskarnas vardagsliv. Ett av de viktigaste verktygen för detta har varit de så kallade frågelistorna, en metod som Nordiska museet var först i Sverige med att använda.

Redan 1905–1906 skickades de första frågelistorna ut, med fokus på hur svenskarna firade jul. Valet av ämne var nära kopplat till den nationalromantiska andan i början av 1900-talet, då det fanns ett stort intresse för traditioner som höll på att försvinna.

Marie Steinrud förklarar att få tillfällen är så fyllda av folktro och traditioner som julen. Men midsommar har också varit en mycket populär högtid att undersöka, särskilt eftersom olika delar av Sverige firar den på helt olika sätt. Bergslagen, Dalarna och södra Sverige har alla sina egna unika traditioner.

Metoden med frågelistor tog fart ordentligt under 1920-talet och blev ett sätt att systematiskt samla in stora mängder vittnesmål kring specifika frågor. Innan dess hade folklivsforskningen varit beroende av arbetsintensiva insamlingsresor runt om i landet, vilket inte var praktiskt möjligt i större skala.

I början skickades frågelistorna ut till särskilda meddelare runt om i Sverige, som sedan skulle intervjua minnesgoda äldre personer. Strategin var att nå så långt tillbaka i tiden som möjligt genom att tala med de äldsta generationerna.

Med tiden utvecklades metoden. Urvalet breddades för att täcka in mer av den samtida vardagen, och de tillfrågade fick så småningom själva skriva ner sina svar istället för att bli intervjuade. Sedan 2016 sker all insamling digitalt.

Bland de mer udda ämnesvalen genom åren återfinns frågelistor om vidskepelse, övernaturligheter, tama älgar som dragare, och sockor på hästar och hundar. Men merparten av materialet handlar om det alldeles vardagliga.

Marie Steinrud betonar att det är just vardagen man fokuserar på – det som människor inte lägger märke till och kanske inte tänker så mycket på. Frågor om vilken sorts underbyxor man hade, hur man torkade sig på toaletten, eller om man rakade sig under armarna kan verka banala, men de fångar detaljer som lätt glöms bort. Om ingen frågar får man inga svar, konstaterar hon.

Bakom de stängda dörrarna till arkivlokalen står motordrivna, flyttbara arkivhyllor fyllda med mappar och dokument. På öppna hyllor ligger rullar med gamla kartor och affischer.

En av Marie Steinruds personliga favoriter från samlingen är smålänningen Carl Wikings svar på en frågelista från 1945 om ”håret: dess vård och kamning”. Hans utförliga och prydliga minnesanteckningar kompletterades med egna illustrationer av både frisyrer och redskap för hårvård. Wiking har också svarat på andra frågelistor, vilket gör det möjligt att följa honom över tid.

Men frågelistorna utgör bara en del av Nordiska museets omfattande dokumentation. Här finns också dagböcker och samlade minnen från särskilda yrkesgrupper, som rallare och sjöfolk.

Ett fotografi visar sjuksköterskan Karin Fröstedt Andersson, en annan av arkivariernas favoriter, tillsammans med en grupp kollegor. Marie Steinrud pekar på en viktig detalj: sjuksköterskorna på bilden har olika huvudbonader. Vissa bär riktiga hattar, andra bara ett vitt tygstycke – så kallade plättar. De med plättar var fortfarande elever, medan färdigutbildade sjuksköterskor bar en mössa med hakband. Det här är bara ett av tusentals exempel på historiska detaljer som riskerar att försvinna ur historieskrivningen.

Arkivarien påpekar att de frågor man väljer att ställa säger mycket om varje tids värderingar och intressen. Även sättet frågorna ställs på har förändrats över tid.

Från 1950-talet och framåt blev frågelistorna öppnare, med formuleringar som ”berätta om” snarare än ”gjorde man si eller så?” Detta speglar en förändrad syn på vetenskap och auktoritet. Samtidigt finns en risk med alltför öppna frågor – då kan människor ha svårt att veta var de ska börja. Detta märktes särskilt under coronapandemin, när museet gjorde en av de största frågelistorna någonsin och fick in nästan 5 000 svar, men där mer detaljerade frågor ibland hade behövts.

I arkivet finns samlingar av skolgårdslekar på Södermalm, minnesbilder kring Estoniakatastrofen, berättelser om spanska sjukan samt minnen från loppcirkusar, positivhalare och hypnotisörer på gamla marknader. Det finns också den stora prästgårdsundersökningen från 1917 och omfattande arbetarminnen.

Allmänheten har inte tillträde till själva arkivlokalen, men från den 18 augusti är Nordiska museets bibliotek och arkiv öppet onsdagar 12–18 och torsdagar 12–16. Där kan både professionella forskare och nyfiken allmänhet få hjälp av personal och beställa fram delar av materialet till läsesalen.

Betydande delar av museets samlingar är digitaliserade. Information och bilder av föremål finns på plattformen Digitalt museum, medan många frågelistsvar finns tillgängliga på Nordiska museets egna digitala arkiv via museets hemsida.

Den som själv vill bidra till framtidens forskning kan göra det via minnen.se, där museer och andra kulturarvsorganisationer, däribland Nordiska museet, samlar in personliga berättelser utifrån olika teman.

Genom dessa omfattande samlingar bevaras inte bara historiska fakta, utan också de små, vardagliga detaljer som tillsammans målar upp en bild av hur livet faktiskt levdes av vanliga svenskar genom generationerna.