Kulturdebatt. Per Bergström: Det är uppenbart att Gabriella Ahlström aldrig blev del av tillståndet Malmö

I Malmös skugga: En stad som skiljer sig från storstadsmyten

Det råder en särskild spänning mellan hur utomstående ser på Malmö och hur stadens invånare upplever sin verklighet. Under en konsert på Inkonst i Malmö tidigare i vinter höll musikern Goran Kajfes ett långdraget anförande om hur angenäm Malmö är jämfört med hans kvarter på Södermalm i Stockholm. Till slut avbröt en trött röst ur publiken med den klassiska malmöitiska repliken: ”Men flytta hit då!”

Denna anekdot illustrerar en växande trend – allt fler besökande författare och konstnärer från huvudstaden tycks fascinerade av Malmö, ständigt upprepar de för sig själva att ”det är kanske hit man ska flytta” samtidigt som de känner ett behov att förklara stadens förträfflighet för dem som redan bor där.

Gabriella Ahlströms artikel i Dagens Nyheter (12/4) sätter fingret på denna kulturkrock. Hennes föreställning om Malmö tycks vara färgad av de romantiserade bilderna från tv-serien ”Halva Malmö…”, snarare än den råare verklighet som skildras i den lokala litteraturen – Torbjörn Flygts berättelser om uppväxten i Borgmästargården, Kristian Lundbergs skildringar av utstötthet, rasismen i Marjaneh Baktiharis romaner eller Maria Maunsbachs texter om att leva under knappa omständigheter.

Författaren Niklas Qvarnström fångade redan vid millennieskiftet Malmös essens i ”Memento Malmö” när han skrev: ”Sverige tar slut. Inget annat tar vid. Sedan kommer en stad till. Malmö. Parasvensk. I skuggan av Köpenhamn. Ett geografiskt Intet.” Han uppmanade läsaren att betrakta ett elskåp för att förstå hur det är i Malmö – ”Se bara till att titta tillräckligt länge.”

Till skillnad från Göteborg, som ofta jämför sig med Stockholm, har Malmö traditionellt haft ett annat förhållningssätt. När bron till Danmark skulle öppnas i slutet av 90-talet präglades staden av ett befriande dåligt självförtroende. Malmö var för litet för att tävla med Stockholm – den stora staden låg på andra sidan sundet. Det mest skrytsamma var reggaeklubben Bam Bam som kallade sig ”södra Skandinaviens största reggaeklubb”.

Det finns en annan dimension av Malmö som sällan fångas av tillfälliga besökare. Som en förlagskollega uttryckte det när han pekade på den buckliga ”Welcome to Sweden”-skylten vid färjeterminalen: ”Det viktiga är att man inte glömmer bort att man kan åka härifrån”. Denna insikt sammanfattar en grundläggande sanning – Malmö är inte primärt en stad man flyttar till, utan en plats där man blir kvar när man egentligen var på väg någon annanstans.

Ekonomiska förutsättningar spelar också en roll. Att driva verksamhet i Malmö är ofta billigare än i Stockholm. Bostadssituationen är annorlunda, och det kulturella utbudet har sina egna fördelar – två operahus att välja mellan, närheten till havet, Folkets park och en mer kontinental känsla genom öresundsbron.

Lundbergs beskrivning av Malmö som ”en påkostad ruin” och Qvarnströms tanke om att Malmö inte är en stad utan ett tillstånd pekar på en djupare sanning. Ahlström verkar ha trott att hon skulle flytta till ett billigare och mer avslappnat Stockholm, men utan att bli en del av det tillstånd som är Malmö.

Det är svårt att bli en del av Malmö när man kommer med stockholmsk bostadskö i bagaget, som gör att man enkelt kan byta till sig en hyreslägenhet, eller när man irriterar sig på lokala cyklister. Sådana irritationsmoment finns i alla städer med välutvecklad cykelkultur – Köpenhamn, Amsterdam, New York – men tycks överraska besökare från Stockholm.

Poeten Ola Hansson skrev redan 1885 i ett brev: ”Det måtte fan till att bli konstant stockholmare. Inte jag i alla fall.” Detta fångar kanske kärnan i Malmös identitet. Staden erbjuder oändliga möjligheter, men som nyinflyttad måste man vara beredd att lämna sin stockholmska identitet bakom sig. Malmö är ett tillstånd, inte bara en stad, och det kräver mer än ett besök för att verkligen förstå dess själ.