Den 80-årige prästen Hans Ucko, en välkänd och respekterad röst inom kristna humanismen och religionsdialog, har nyligen fått beskedet att han inte längre är svensk medborgare. Beslutet har väckt stark kritik och ifrågasättande av rättssäkerheten i Sverige, särskilt när det gäller hanteringen av medborgarskapsärenden.

Hans Ucko föddes i Lund 1946 av judiska föräldrar. Hans far hade tvingats fly från Tyskland 1938 på grund av de nazistiska judeförföljelserna och anlände som statslös till Sverige efter att ha fråntagits sitt tyska medborgarskap. Ucko har hela sitt liv levt som svensk medborgare, arbetat som präst i Svenska kyrkan och varit en framstående företrädare för ekumenisk dialog och internationellt samarbete, bland annat genom sitt arbete för Kyrkornas Världsråd.

Under 1990-talet introducerade den tyska staten den så kallade ”Wiedergutmachung”-ordningen, en återgottgörelseåtgärd riktad till tyska judar som tvingats fly under naziregimen. Som en symbolisk gest erbjöds dessa personer och deras efterkommande möjligheten att återfå sitt tyska medborgarskap. Uckos far hade då varit död i tio år, men sonen Hans erbjöds tyskt medborgarskap. Han accepterade erbjudandet 1994 och såg det som en religiös handling, en ”mitsva”, för att hedra sin fars minne och visa solidaritet med de som lidit under förföljelserna.

Det Ucko inte visste var att denna solidaritetsgest skulle få dramatiska konsekvenser tre decennier senare. Vid den tiden tillät inte svensk lag dubbelt medborgarskap, vilket innebar att den som antog ett annat lands medborgarskap automatiskt förlorade det svenska. Denna lagstiftning ändrades först 2001, när Sverige började tillåta dubbla medborgarskap.

När Ucko i april 2025 skulle förnya sitt pass fick han för första gången frågor om sitt dubbla medborgarskap. Han uppgav att han även var tysk medborgare sedan 1994. Ärendet anmäldes till Migrationsverket, som sedan konstaterade att Ucko förlorade sitt svenska medborgarskap automatiskt den 20 september 1994 när han förvärvade det tyska medborgarskapet.

Det anmärkningsvärda i fallet är att Ucko genom åren upprepade gånger har förnyat sitt svenska pass utan att någon myndighet uppmärksammat att han enligt lagen inte längre var svensk medborgare. Han har under dessa tre decennier röstat i svenska val, betalat skatt, arbetat och levt sitt liv som svensk medborgare utan att någonsin informeras om att hans medborgarskap upphört att gälla.

Migrationsverket och senare Migrationsdomstolen har dock varit tydliga i sina beslut. I domen framgår att det faktum att Ucko beviljats svenska passhandlingar och betraktats som svensk medborgare i kontakt med myndigheter inte utgör beslut genom vilka han förvärvat eller behållit sitt svenska medborgarskap. Överklagandet avslogs.

Beslutet väcker flera principiella frågor om rättssäkerhet och myndigheters ansvar. Hur kan en myndighet under trettio år utfärda pass till någon som enligt lagen inte är medborgare, för att sedan retroaktivt påstå att personen aldrig haft rätt till dessa handlingar? Och varför spelar det ingen roll att Sverige sedan 2001 tillåter dubbelt medborgarskap, något som skulle kunna utgöra grund för en mer human och rimlig bedömning av fallet?

Kritiker menar att fallet illustrerar en bredare problematik i det svenska samhället, där en alltmer restriktiv migrationspolitik och ett hårdare klimat kring medborgarskap och identitet har skapat en kultur där byråkrati och formalia väger tyngre än människors faktiska livsomständigheter och långvariga kopplingar till landet.

Den 4 juni fastställdes Migrationsdomstolens dom. Hans Ucko har nu svart på vitt att han enligt myndigheterna inte är svensk medborgare, trots att han är född i Sverige, har alla sina band till landet och har levt som svensk i nästan åtta decennier. Huruvida han kommer att kunna rösta i kommande val är oklart, och möjligheten att ansöka om nytt medborgarskap kompliceras av det nuvarande restriktiva klimatet.

Fallet lyfter viktiga frågor om var gränsen går för myndigheters retroaktiva beslut och hur väl det svenska rättssystemet värnar om grundläggande principer om förutsebarhet och skydd för den enskilde mot statens maktutövning.