Historiskt raseri spårar ur i konstlös våldsorgie med Mark Wahlberg

Den nya filmen ”By any means” har väckt uppmärksamhet långt innan den haft premiär. Med en huvudrollsinnehavare utrustad med lösnäsa, ett basebollträ i högsta hugg och en dokumentär prägel har produktionen beskrivits som ett försök att förena politiskt patos med rå buddy action. Resultatet är dock långt ifrån den angelägna samhällsskildring som utlovats. I stället framstår verket som en brutal och märkligt skev historia om rasismens arv i USA – mer en hämndfantasi än ett nyanserat drama, enligt filmkritikern Fredrik Sahlin.

En kluven berättelse

Filmen kretsar kring två huvudkaraktärer som tvingas navigera i ett Amerika där rasistiska strukturer fortfarande sätter djupa spår. Genom en blandning av våldsamma uppgörelser och tysta, mer reflekterande scener försöker regin gestalta ett samhälle i obalans. Men enligt Sahlin tappar berättelsen fokus mitt i sitt eget allvar. De politiska ambitionerna överskuggas av en berättelse som i alltför hög utsträckning lutar sig mot spektakulärt våld och stereotypa rollfigurer.

”By any means” har av producenterna marknadsförts som en film som inte drar sig för att visa verkligheten som den är. Men kritiken menar att det är just här filmen brister. I stället för att skildra komplexiteten i amerikansk rasism reduceras teman till svartvita konflikter där vedergällning framstår som den enda vägen framåt. Det blir en skildring som riskerar att förstärka de fördomar den påstår sig vilja bekämpa, snarare än att utmana dem.

Buddy action möter samhällskritik

Genren buddy action har länge varit en arena för manlig vänskap, råbarkad humor och explosiva actionscener. Att kombinera denna tradition med ett seriöst politiskt ärende är i sig inte nytt – men få filmer har gjort det med så blandat resultat som denna. Sahlin konstaterar att filmens försök att väva samman genrespecifika element med samhällskritik skapar en ton som blir svår att ta på allvar. De politiska poängerna drunknar i en berättelse som i första hand tycks vara ute efter att chockera.

Reaktioner från publiken

Tidiga reaktioner från testvisningar visar på en splittrad publik. Vissa hyllar filmens mod att ta sig an ett svårt ämne, medan andra vänder sig mot det de uppfattar som en förenklad och ibland direkt olustig hantering av rasfrågor. Lösnäsan som en av huvudkaraktärerna bär har blivit en särskild stridsfråga – många menar att den gränsar till karikatyr och underminerar filmens trovärdighet. Andra försvarar valet som ett sätt att synliggöra maktstrukturer och maskeradens roll i ett samhälle präglat av ojämlikhet.

En bredare trend?

Frågan är om ”By any means” speglar en bredare trend i samtida film där sociala frågor paketeras i genreformat för att nå en bredare publik. Under de senaste åren har flera produktioner försökt kombinera underhållning med samhällsengagemang, med varierande framgång. Medan vissa lyckats skapa verk som både roar och berör, visar andra prov på samma problematik som denna film – att viljan att förmedla ett budskap hamnar i skuggan av behovet att leverera spektakel.

Kritikerns dom

Fredrik Sahlin ger inte mycket för slutresultatet. Enligt hans recension blir filmen varken det trovärdiga drama eller den underhållande actionrulle den hade kunnat vara. I stället fastnar den i ett ingenmansland där de olika ambitionerna motverkar varandra. ”Det är svårt att avgöra om man ska skratta, gråta eller bli arg”, skriver han och sammanfattar känslan av en film som försöker vara allt för alla, men i slutändan inte lyckas bli något av det.

Frågor som lämnas obesvarade

Det mest oroande är kanske att filmen lämnar de svåra frågorna obesvarade. Vad är egentligen vägen framåt i ett samhälle så djupt präglat av historiska orättvisor? Är våld en legitim respons på systematiskt förtryck? Dessa frågor ställs i filmen, men besvaras aldrig. I stället lämnas publiken med en känsla av att hämnd är det enda rimliga svaret – ett budskap som i bästa fall är naivt och i värsta fall farligt förenklat.

Med allt detta sagt finns det ändå något i ”By any means” som förtjänar uppmärksamhet. Samtiden behöver verk som vågar ta sig an svåra ämnen, även när de misslyckas. Frågan är bara om det räcker för att rättfärdiga den brutalitet och den skevhet som präglar berättelsen. För många tittare lär svaret bli nej.